Stinkbomb

Det ar intressant att forbudskylten mot frukten dorian ar storre an skylten med forbud mot vapen, sprangamnen och vatskor har pa flygplatsen.

Pa ett flak

Min mamma hade fatt en mindre hjartattack om hon fatt reda pa hur taxibilarna beter sig har. Nar man tror att det inte far plats fler vaskor och manniskor pa det oppna flaket trycker man pa lite fler och lite mer. Sen ar det bara att halla i sig och sa vralar man ivag over haliga landsvagar och snabba motorvagar.

Igar akte vi taxiflak till Trat. Inte en enda turist sa langt ogonen nar. Vi checkade in pa forsta basta hotell. For 220 baht far man en flakt, lite inredning a la oststat, ett hal i marken och en vattenkran. Och kackerlacka. Och myror. Gott mos! Hur som helst en intressant stad med enorma marknader som har allt ifran torkade grishuvud till 20 bananer for 2 kronor, tval, hajar, foppatofflor och yellow oil. Me like.

Om ett par minuter gar flyget fran Trat till Koh Samui, via Bankok. Gratis internet pa flygplatsen ar inte fel! Ett taxiflak korde oss hit innan nagon ens hade oppnat den lilla flygplatsen. De formklippta buskarna i form av elefanter vittnat om att det har ar nagot endast valbargade thailandare och turister ar forunnade.

Rapport: Thailand

Nu borjas det igen. Inga prickar. Inga cirklar. Hur som helst: hoppas ni overlever och har overseende.

Inte visst jag att SAS flyger varsta lyxplanen till Thailand. Bra ar de i alla fall. Alla har sin lilla personliga skarm med direktsand kamera. Skulle det inte vara kolsvar ute ar det lite smatrevlig underhallning for lattroade.

I mandags anlande vi till Bankok. Efter att taxibilen stannat pa fyra olika stallen (vagtull, pa motorvagen och pa en bensinmack) kom vi slutligen fram till var lilla cell nara Khosanroad. Det som hela tiden haller en pa banan, for det ar fuktigt och varmt, ar de glada Thailandarna. Vi ar jetlaggade och halls vakna av honsgarden utanfor fonstret.

Vi stannade inte lange i myllret Bankok. Istallet satte vi oss pa en buss som tog oss till Trat, for att sedan ta en farja till Kho Chang. Ljudet av en turistbuss ar sovande, berg- och dalbanan till lokaltaxi motsatsen. Maten ar helt obeskrivligt god, manniskorna de hjaplsammaste jag traffat pa. Allt ar inte valpolerat. Charterresorna har inte banat sin vag hit an, men det drojer nog inte lange. Det ar charmigt pa sitt satt.

Snart borjar regnperioden har, sa vadret lever sitt eget liv. Dagens bat och snorekltur gav dock vissa bevis pa att man kan bli rod som en krafta anda. Nere vid piren dar baten avgick cyklar barnen omkring pa alldeles for stora cyklar. Sma bodar pa bryggan saljer turistsaker. Stora tunnor fylla med levande fiskar som vantar pa att bli utvalda och tillagade. Sedan kommer ett par kineser fram. De vill ta kort pa mig och Ellen. Vi ar nog det blekaste de sett.

Vi hoppar pa baten och aker runt hela dagen. Baten stannar vid lite olika rev. Turisterna utrustas med orange flytvast och snorkel. Nemosar i mangder, blatt vatten och vita strander. Det ar svart att inte bli overvaldigad. Jag vagade dessutom hoppa fran andra vaning pa den gamla baten. Jag lever fortfarande.

Thailandare pa semester tycker forresten att helvita manniskor ar exotiska. Pa riktigt. Sa vi poserar glatt med en thailandare begravd i sand. Sen hoppar vi pa baten. Dar poserar vi tillsammans med ett gang andra Thailandare. Som tack for att vi forgyllde deras semesterbilder med var lysande narvaro fick vi en spraklektion i Thai. Knepet ligger nog att lagga ljuden i nasan. Det gar sadar. Tur att vi har tid att trana.

Adios!

Nu avgår resan till Thailandet.

Min idol

"- Jaa, å de dä amerikanerna de är ju sao stora å tjocka så!
"- Jo, de har ju en lite annan kultur där."
"- Å sen så när vi va där i Åreagno, då fick vi gå av planet allra först."
"- Jasså?"
"- Ja, jösses ja vilka tider. Och sen fick vi springa till nästa plan!"

Farmor pekar på bilderna av min farfars kusiner vars föräldrar utvandrade till Amerika, för att poängtera hur tjocka de är. På bilden ijämte breder Grand Canyon ut sig och några uppslag senare springer min faster runt i sanden i New Mexico. Hon öppnar kylskåpet och tar fram rabarberpaj med vaniljsås.

"Och imorgon åker jag till Thailand. Det ska bli riktigt intressant!"
"Enda gången jag varit åt det hållet, det var när vi åkte ett gäng till Marocko. Å vettdu, det var på den tiden jag var med i CUF och JUF, och då sa de till mig: Du som är så engagerad i alla föreningar och så framåt och för kvinnorättsfrågor, ska du åka till Marocko! Där är ju kvinnorna så nedtryckta i skorna."

Det är nu farmor börjar gestikulera med armarna. Det finns saker att brinna för, och så finns det saker att explodera för.

"Men jag åkte ju dit i alle fall, hoho. Och då hade vi sån tur, att vi bodde på ett hotell och vi fick följa med ägaren hem till hans hem och titta på frun. Knagglig engelska hade vi ju, men hur det än var så kunde vi ju göra oss förstådda. Osså sa han att hon skulle börja jobba i en skoaffär. Men hon fick minsann hålla sig bakom! Inte fick hon visa sig ute i affären inte! Så så e de."

Det finns ingen hejd för hur mycket jag tycker om min farmor. Om det inte varit för att jag var tvungen att gå hem och packa hade jag stannat hela dagen och bara pratat. Det spelar ingen roll att hon börjar bli gammal, glöden är den samma som den alltid varit.

No entry

Ge mig

Klockan börjar bli lite för mycket för att städa garderoben nu. Eftersom jag hämtade upp 20 kilo av mina ägodelar på ICA igår finns det inget fysiskt rum för någonting överhuvudtaget längre. Det ligger saker överallt. På golvet. På sängen. På skrivbordet. Jag borde göra något åt röran.

Istället sitter jag här och svävar långt långt borta.

Huvudet susar förbi den här tiden förra året. Projektarbete upp över öronen, med friheten borta vid horisonten. Studentveckan, då vi helt plötsligt insåg att vi var en klass. På gymnasiaden slängde en hop med människor i mig i havet med kläderna på. Den hopen var nog de som betydde allra mest, och gör det fortfarande. Efter studenten åkte vi till Hultsfred i Lenas pappas gamla 4-växlade, rostiga och en gång vita Volvokombi från -84. Sen kom alla lördagkvällar i stan. Tiden då alla från småstan blandas upp med människor i vit piké och backslick, hemvändare och en hög smålänningar. Jag hade alldeles för höga röda pumps. Lite senare en prövning i Göteborg som skakade runt det mesta.

Min sommar avslutades vid en brasa på Netas Berg.

Under t-shirtarna brevid mitt nattduksbord ligger den bruna anteckningsboken. I den finns sången om avslutningen på sommaren. Men jag behöver inte rota fram den. Jag minns precis hur den var. Som om det var igår.

Bland tempel, sandstränder och myggor

Snart står jag inte längre med fötterna i sanden på Skrea Strand. På söndag tar jag och min eviga vapendragare Ellen våra ryggsäckar och sticker till Thailand. Förhoppningsvis blir det en liten avstickare till ett av grannländerna.

Just för tillfället känns det hela rätt avlägset. Men ändå: trumvirvel för en månads semester!

Strange things will happen

Siestas redan starka starfält har stärkts med José González och (JAAAAAAA!) the Radio Dept. Och Radio Dept. är exotiska. De gör i princip inga spelningar alls. Jag har varit utom hopp länge... Det är kan bli hur bra som helst.

Nu: kvalitetstid med systeryster i form av läxläsning. Vad gör man inte?

Hej Falkenberg

Har tiden ståt still sen jag sist var här, eller har allt bara sin permanenta plats? Den lilla staden vid havet är sig lik.