The Ting Tings - Great DJ

Det är så radioplåga. Det är så onsdagar på Liquid Rooms. Det är så CSS. Det är så dansdansdans.

Foals- Balloons

På andra sidan

Precis innan jag tog ut SIM-kortet fick jag ett sms.
Jag ångrar ingenting. Men det är vår hemlighet. Ingen får veta.

Efter det insåg jag att det inte fanns någon återvändo.

Och sen var det för sent.

Jag är hemma igen. Skottland tycks långt borta men gör sig ständigt påminnt.

Edinburgh

Nar jag vakanade imorse insag jag att jag ar ledig pa en ganska obestamd tid. Eller rattare sagt till den 9 juni eller nagot sant. Jag ar helt enkelt en turist i hogform. Inga krav, bara vara. Pa fredag gar flyget fran Prestwick. Innan dess ska andra halvan av mitt avskedjippo avklaras.

Igar satt vi pa City Cafe och skrattade lange lange. Dammsugarfisken i akvariet dar kommer bli ett bra tema i en framtida musikvideo av nagot slag. Mina fardigheter i biljard fick jag annu en gang visa prov pa. Efter det gick vi over gatan till Whistle Binkies. Klockan 22.15 och helt plostligt stod jag dar pa scenen. Tredje gangen gillt brukar det ju heta. Det spelade liksom ingen roll att jag inte hallt i en gitarr sedan jag spelade pa Maltings for tva veckor sedan. Det var bara njutning rakt igenom. Hittils storsta publiken dessutom... Toby, Alan och Michael spelade ocksa lite senare.

Morgondagen kommer att innehalla middag och Liquid Rooms.

Nu ska jag ut i solskenet. Kanske borde jag ta en promenad ner mot Leith och Brunswick Street? Eller sa hamnar jag pa en parkbank i Princes Street Gardens. Det spelar inte riktigt nagon roll vart i stan jag hamnar.

En av staderna, eller platserna, som ar hemma.

Swirl swirl, bang bang

Igar gjorde jag min sista cappuccino, sa hej da till stamkunderna och drog in stolarna fran uteserveringen. Vissa saker kommer aldrig igen, men kommer alltid att finnas kvar.

Och sa har det inte hant. Igen.

Forra veckan kantades av ett stressmoment som heter duga. Sommarjobbsituationen var for tva veckor sedan helt oppen. Nar jag traffade folk hemma over jul sa jag: Aldrig mer Willy's. Aldrig mer 12 pallar med sylta, kottbullar och pastrami. Aldrig mer umgas med min pojkvan kottkvarnen som spottar ut blandfars i samma takt som en kopieringsapparat kopierar papper. Samma sak. Om och och om och om igen. Sjalsdodande.

Sedan bestamde jag mig for att bli psykolog, eller mojligtvis personalvetare. Telefonsamtalet om det dar viktiga pappret blev oundvikligt. Chefen ville ju, naturligt nog, ha ett svar om jag tanker aterkomma till platladan och bestalla korv eller inte. Jag fick tre dagar pa mig.

Tre dagar gick. Det faktum att jag befinner mig i landet Skottland (dar man pratar skottska, bar kilt, ater chips till middag och haggis till kvallsmat) och att korvbestallning ar ett forhallandesvis valbetalt yrke fick mig att saga: Jo men visst serru att, det ar klart att jag jobbar hos er i sommar! Igen. Chefen hade ju dessutom det dar pappret pa gang, sa allt var klart som korvspad.

Men det jakla pappret sag jag aldrig skymten av. Tisdagen den 15:e april narmade sig med stormsteg. Jag ringde platladan. De sa huvudkontoret jobbar sa hart med mitt papper att de nastan far svettflackar pa kavajen. Fortfarande unget papper. Jag ringde platladan igen.

Efter det fanns det bara en losning. I fredags anvande jag min sista livlina. Jag ringde mamma.

Jag vet inte riktigt vad hon gjorde med chefen. Men pappret ligger forhoppningsvis pa Antagningens skrivbord idag. Dessutom undrar jag om hon hotat nagon av pappersvandarna dar, eller mojligtvis kapat lite kablar. Foljande besked ar battre an en kopp kamomillte.

King Tut's Wah Wah Hut

Igar befann vi oss nagonstans i en kallare i Glasgow. Och som om inget hant stod vi och snackade med basisten i Shout Out Louds. Vara inre fjortisar blev ytterst tillfredsstallda. En stund senare star vi i framfor scenen och... tja. Vad som hande sen var bara helt obeskrivbart. De har inte en enda dalig lat. Fulltstandig extas.

Vi sprang ut fran puben for att hinna med sista bussen. Gatlamporna gnistrade forbi. Vi lyckades fanga en taxi i rena farten. Pa nagot satt var jag ytterst levande. Val pa bussen var det enda som kom ur min mun:

"-Herregud"

Hur mycket vager ditt liv?

Nar vi flyttade till Skottland vagde min vaska 19.9 kilo. Drygt 7 manader gnaller resvaskan om vaxtvark och bristningar i sommarna. Den ohalsosamma viktuppgangen resulterade igar i att jag kopte en lada att fylla med saker. Lite som en motionscykel for den roda vaskan. Eller for att vara realistisk: plastikkirurgi.

Operationen utfordes klockan 16:23. Vissa fordrojningar uppstod, da kirurgen avbrot operationen for att tala med en kvinna fran Filippinerna. Operationen slutfordes. Vaskan placerades nara fonstret for att kunna aterhamta sig i vinddraget fran fonstret. Ladan slapades ner fran tredje vaning, tog en paus for ett samtal med en svensk Froken i receptionen, och gick sedan mot postkontoret pa South Bridge.

18,6 kilo av mitt liv befinner sig just nu pa obestamd plats.

"Vi aro musikanter..."

Ibland far man lust a punktera... eller vad ar det jag sager? Visst ar det underbart nar varen kikar fram?

Uppdatering

Sa tog vi farval av Brunswick Street. Nu: hostel. Australienska backpackers och Kineser med alarmklockebomber mixat med matsnyltare och pangsionarer. Pa onsdag ska vi pa Shout Out Louds i Glasgow. Jag slutar jobba om 10 dagar.

Jesus.