Don't give up on your dreams!

Älsklingarna i I'm from Barcelona har lagt upp en ny låt på myspace. Jag måste se dem i sommar. Det finns liksom inget alternativ. Det enda stoppet, eller åtminstone ett av de få, gör de på Emmaboda. Annars verkar det vara dags för kollektivet att samla på frimärken. Frankrike, Storbritannien och lite här och var.

Time to kill

Jag ägnar mig, just för tillfället, åt att finna mitt inre lugn. Känner mig ungefär som Tomas Di Leva, om ni nu kan sätta er in i hur han känner sig. I natt sov jag 12 timmar. Antagligen säger det ganska mycket om hur lite jag sovit den senaste månaden. Droppen blev igår. Det var ju studentbal i torsdags (Efter allt väntande en väldigt trevlig tillställning. Carro tog ett jättefint röjarkort på mig, måste få tag på det!). Somnade runt halv 3. Gick upp klockan halv 7 för att åka på studieresa till Göteborg. Efter det fotbollsmatch. När jag fick lite hjärtklappning i första halvlek fick det vara nog. Inget mer stressande. Dags att hitta tillbaka till harmonin.

Nu sitter jag alltså här och ägnar mig åt ingenting. Eller jo, jag lyssnar på Jens Lekman. Han är lugnande. Josh Rouse mindre countrydoftande låtar funkar också. Eller varför inte Sophie Zelmani? Funderar på vad jag känner för att göra. Lite av den här harmonigrejjen går ut på att göra precis vad man känner för. Ikväll blir det utgång med Åsa och Karin. Innan dess blir det nog lite gitarrspelande, fika, en promenad, något telefonsamtal och kanske lite upphängande av foton på mitt rum. Sånt som jag gillar. Människor jag gillar.

Mer harmoni åt folket! Och kanske lite Tomas Di Leva-vibbar.

Hultsfred

Nu är Hultsfredsbiljetterna inhandlade. Nu är det inte länge till den 4-växlade Volvon rullar in i de småländska skogarna! Camp Kalles Klätterträd har i år utökats med en ny medlem. Väldans trävligt, så att säga. Först ska dock en massa andra saker hända. På torsdag är det studentbal. Dagen efter det är det studieresa till Göteborg (kan lika gärna åka i min enorma balklänning, eftersom bussen går 8.00). På kvällen match. Sen helg och party och sova. Veckan därpå är det gymnasiaden, förfest med studentsvagnsklädning hemma hos mig, champangefrukost, middag på Bratt och sen... ja, just det: Student!

Två saker ska övervinnas innan dess. Nationellt prov i Fysik B och det där telefonsamtalet som, tur är, inte har dykt upp. Men det kommer det att göra. Det är bara att svälja och se glad ut.

Tio

Järnspöken

Igår kväll kom min syster inte hem. Jag visste att något hade hänt. Det bara slog mig att något inte stod rätt till. En och en halv timma senare satt en gråtande syster med ett uppskrapat knä i min famn. Jag vet inte vad jag hade gjort om det hänt något allvarligt.

På lunchrasten idag hade jag fått ett sms: "Johanna! Ring mig så fort du kan när du har lunch!!". Jag ringde upp direkt. Rösten jag möttes av var den motsatta mot den jag pratade med igår.
- Hahahaha, Johanna det är helt sjuuukt!
- Hehe, vadå?
- Jag har legat och skrattat på golvet i en halvtimma. Ska jag dra hela historien?

Det visade sig att någon ringt upp. Någon från dåtiden hade ringt upp och ville prata med mig. Om studenten. Hon vill fira mig. Först tyckte jag också att det var hysteriskt roligt. Efter ett tag insåg jag dock vad det var som höll på att hända.

Den gula skolbyggnaden i trä ligger i utkanten av ett villaområde, med utsikt över hela dalen. Samhället kan tyckas vara mycket vackert. Varför inte kalla det idylliskt? Ett par elever spelar fotboll på den stora gräsplanen på framsidan, lindarna sträcker upp sig mot det blå och fåglarna kvittar. Barn springer runt och leker lite här och var. När man var barn var allt så enkelt, säger en del. Den som sa det har aldrig suttit i det gula gräset upp mot elljusspåret och gråtit av ensamhet.

Jag kan aldrig minnas att någon sa något elakt till mig. De sa nog ingenting till mig överhuvudtaget. Jag sa ingenting till dem heller. De ljusgula väggarna i klassrummet kunde lika gärna varit jag. Men eftersom alla har ett behov av att bli sedda hittade jag mina sätt. När lärarna berömde mig fick jag bekräftelse. Jag syntes. Jag var någon. Min duktighet belönades särskilt av en person. Personen i fråga är mycket speciell. Tänk er kjolar. Många, mönstrade, mörka och långa. Föreställ er två meter grått hår, upprullat i en svinrygg. På detta en skorrande och sönderrökt skånska. Mycket speciell dam.

Hennes intresse för mig ökade. Till en början var det väldigt peppande, men efter ett tag nästan skrämmande. En dag lyckades hon klämma ur mig att vi inte hade något uppslagsverk hemma. Det hade tydligen hon. Hon hade tydligen ett över till och med. Jag, mamma och Matilda åkte hem till henne och drack juice, pratade med katterna och hämtade ett uppslagsverk i 32 band. Och så köpte hon frimärken till mig på en auktion. Vad skulle jag göra? Det var bara att tacka och ta emot.

En eftermiddag, precis innan vi skulle sluta femman och börja sexan i stan, bad hon mig att stanna kvar i klassrummet. Framför mig stod damen med de stora kjolarna. Det var hon som livnärde mig. Den enda anledningen till att jag inte stannade hemma stod precis framför mig. Där, öga mot öga med mig, gav hon den största belöning jag kunde få. Precis innan jag började dra mig ut ur klassrummet sa hon: Jag vet att man inte får sätta betyg, för du går ju bara i femte klass. Men om jag hade fått sätta betyg på dig så hade du fått MVG. Jag hade gett dig MVG i alla ämnen. Du kommer bli något stort Johanna.

Fyra år senare står jag på scenen i en fullproppad aula. Rent fysiskt närvarande, men med tankarna någon helt annanstans. Alla applåderar. Rektorn räcker över ett kuvert och tar i hand. Just då inser jag att det var den sista dagen på mitt dåvarande liv. Från den dagen skulle jag komma att värdera saker på ett helt annat sätt. Den dagen insåg jag att man inte bli lyckligare av att ha högsta betyg i alla ämnen.

Nu håller jag på att avsluta ännu en skolperiod. En lycklig skolperiod. De, hittils, tre bästa åren i mitt liv. Men idag gjorde sig dåtiden påmind. Imorgon kommer hon att ringa och bjuda in sig själv. Damen som visste allt om mig. Hon som gjorde allt för mig. Förnuftet säger att jag borde vara otroligt tacksam, känslan säger någonting helt annat. Jag har spenderat hela dagen i det gula gräset upp mot elljusspåret. Det som var borta har kommit igen.

Hurry up, we're losing time!

Man ska inte be om ursäkt för sig. Det tänker jag inte göra heller. Men räkna inte med någon större aktivitet här de närmaste 1-2 veckorna. Vill ni ha en sammanfattning? Okej då. Ni får en varken ni vill eller inte.

• Jag har precis fått hundra fräknar (Hej solariestekning!)
  
• För första gången på 2 veckor struntade jag idag i att platta mitt hår. Imorgon ska det dessutom klippas.


• Bandsläppet till Hultsfred innehöll en del som jag kommer att se fram emot så fort jag får tid. Vid en snabb skummning: Timo Räisänen, Bobby Baby, Steso Songs, Those Dancing Days och Ida Maria. Det här kommer att bli bra. Riktigt bra.


• Jag är sugen på glass. Helst den där underbara kokosglassen som fanns att köpa på Lanzarote när vi var där för något år sedan.


• Jag har bara 8 stycken saker att göra kvar i skolan. Bara.


• Helst hade jag, just för tillfället, viljat ägna mig åt aktiviteter som: gitarrspelning, surfande och promenerande i solskenet. Dessa aktiviteter lär dock bli bortprioriterade för dagens huvuduppgift.


• Dagens huvuduppgift är: ost! (otippat va?)


• Välskrivna och sammanhållna inlägg får vänta. Så länge kan ni ju alltid roa er med spelschemat för Hultan '07.

Vem påstod att det var enkelt?

Birds Are Singing

Jonas Heijkenskjölds förmåga att förmedla växer inte på träd. Tyvärr går inte allt att fånga på film. Live kommer de till sin fulla rätt.

(Jag gillar när Åsa brottas med pillerkartorna.)

Berg- och dalbana

Ena stunden helt euforisk och med spasmer ut i fingertopparna. Inget kan någonsin stoppa mig. Full av energi och med målen tydligt uppmålade på väggen, går jag in i ett tillstånd av djup koncentration. Sedan sömnlös och tänkande. Med sömnlösheten kommer tröttheten. Välkommen till zombiernas värld. Ingen mat och jättestressad. Runtruntrunt. Allt på samma gång. Av med dig.

Så blir man avkastad på perrongen, skrapar knäna blodiga och fulla med grus. Men det bränns att stå stilla. Den som precis kastade av mig välkomnar mig ombord. Uppförsbacke. Nedförsbacke. Sedan lite choklad och ett par skivor. Och så är vi där igen. Från början. Det bara kryper. Rastlös.

Man blir immun. Kräver hela tiden större nedförsbackar. Till sist är fritt fall det enda som kittlar i magen. Kanske är det som att gå på något piller? Mer! Mer! Mer! Hög på livet. Baksmällan får man på köpet.

Marit Bergman feat. Cecilia Nordlund - Adios Amigos