Dagens Låtar

Jag har inte tid att blogga. Bara för det får bli en lista idag. (Inte tid att blogga var det...)

1. Shout Out Louds- A track and a train. Det är eftertänksamt, ensamt och lite förvirrat. Men det är bra. Jag gillar när Bebban också får sjunga.
2. Voxtrot- The start of something. Det är mycket lördagnatt. Först tänker man bara; dans! Men efter att ha läst texten inser man att första versen säger för mycket.
3. Peggy Lejonhjärta- Att dansa och slåss. Jag har bankat igång min skiva med Peggy Lejonhjärta igen. Höstens sönderspelning gjorde att skivan fick en välbehövlig paus. Hur som helst är det fortfarande jeans, gymnastikskor, poeter och nätter.
4. Klaxons- Golden skans. Jag skulle ju inte börja lyssna på dem. Det var ju inte min grej. Saker blir dock inte alltid som man tänkt sig... Så, varför inte?
5. Sambassadeur- Between the lines. Fram med fluortabletterna. Det här är sött.
6. Monastir- Wasted. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker om den här låten eller inte. Något gör att jag måste spela den igen och igen, bara för att komma på vilken sida jag ska ställa mig på. Ibland blir den för mycket, ibland sitter den perfekt.

Schvettis

Kursen Idrott och Hälsa B är en väldigt trevlig kurs. I den ingår att man ska genomföra något slags ledarmoment.

Jag och fröken Fräken genomförde idag ett gympapass. Tänk Friskis & Svettis. Tänk svettdroppar på golvet. Och så mjölksyra. Detta eviga djävulskap. Men när man tror att musklerna låst sig i ytterläge är det bara att ta i lite till.

- JA, KOM IGEN DÅ! HÄÄÄRLIGT JOBBAT!


Jag tror att jag måste ringa min äldre kopia (farmor) och fråga om jag kan få låna hennes rullator.

Televisionen

Vi har alltid haft vissa tv-problem i vår familj. Oftast gäller inte problemet vilken kanal man ska titta på eller vem som ska hålla i fjärrkontrollen. (Styran säger vi, andra säger fjärren. På svenska: fjärrkontrollen.)

För längesedan provade vi att ha en vanlig antenn. Det funkade inte. Vi bor nämligen bakom ett enormt berg. Då provade tv-Lennart, som inte längre behöver knacka när han kommer, att sätta tv-antennen på berget. Det dröjde inte länge för en åskan slog ner. Det kom upp en parabolantenn. Framför parabolantennen växte det upp ett plommonträd. Och en björk.

Det går inte att såga ner träd. Synd om träden. Lösning: Tv genom bredbandet.


Du är; nummer 86 i kön. Vi tar emot ditt samtal så fort vi kan.


Det funkade inte heller. Efter att 10 minuter av det mest spännande avsnittet av Desperate Housewives förvandlats till en svart ruta fick familjen nog. Tillbaka till parabolen. Jag kommer inte ihåg när jag tittade på tv sist. Det var nog två år sedan jag földe en serie. Ändå förväntas jag, den mest tv-ointresserade på den här sidan av Sverige, att koppla in den där parabolen.

Motivering: Då kopplar du in parabolen då! Du är ju ändå så teknisk.


Efter att den tv-tittande delen av familjen spenderat 84 minuter med att hitta uttaget för scart-kabeln lär det inte var uthärdligt längre. Men än så länge står jag emot.

Euh

Plötsligt fick strumpor i sängen och Borats gröna baddräkt stenhård konkurrens av Eurovsion Song Contest. Listan över de mest avtändande fenomenen måste uppdateras.

Det där med att prioritera

Jag borde genast ta min bridgeblandning och lämna datorrummet, till förmån för min Matte E-bok.

Okej då

Har du missat The Lovekevins? Det är okej att spela Private life of a cat 10 gånger på raken. Det gjorde i alla fall jag första gången jag hörde låten.

Jag & Du

Ibland utvecklar jag förhållanden. Vår vi-känsla blir ofta mycket stark. Så stark att jag inte vill låta någon träda in på vårt revir. Magiskt, vackert och underbart. Det är jag och låten. Ingen ska någonsin få komma emellan det vi har.

Men så är det ju inte riktigt. För ingen har ju någonsin, vad jag vet, skrivit en låt till mig. Ibland slår det mig att jag inte är ensam om att lyssna på något. Jag sörjer ett par dagar, läker såren och inser att det inte är hela världen. Därför ska jag avslöja en liten hemlighet. De heter Celestial.

Låten Nothing happens twice har snurrat flitigt ett bra tag nu. Det är shoegazeljud, reverbgitarrer, en röst som låter som bomull och ettrigt trummande. Jag blir uppfylld av det. Lite Halleluja moment varje gång liksom. Annat kan man ju inte förvänta sig av just Celestial.

Nya plattan är förhoppningsvis på väg hem till mig snart. Och vill ni att jag ska avlöja en hemlighet till? Deras nya platta går att beställa hos Fraction Discs. Om det inte varit så att jag har en hel hög med utgifter som väntar (student, festivaler m.m.) hade jag beställt lite fler skivor därifrån.

(En skiva med Language Of Flowers råkade slinka med, men det låtsas vi inte om.)

Minns du när vi spelade fotboll och du inte fick någon luft för att du hade en så stor snorkråka?

Bussen stannar ute vid den stora vägen. Himlen är grå och det duggregnar lite. Busskuren står där och fryser. Bilarna svoschar förbi. Nästan inga hus. Bara rundbalar. Överallt dessa rundbalar. Det här är en ensam plats, tänker jag.

Och visst är det så. Det är långt mellan husen här ute. Jag känner ingen här. Dem jag en gång kände finns inte längre. Han som jag brukade spela fotboll och äta mariekex med i hagen har jag inte pratat med på länge. Oftast blir det bara ett hej och vad händer i helgen. Skulle jag fråga mer hade han nog sprungit iväg. Hon som jag brukade cykla till och leka med ser jag då och då, men mest på avstånd. Kanske finns hon där, kanske inte. Och så finns det pojken som kom fram till mig på badplatsen för en sisådär 10 år sedan. Han hejade på mig och presenterade sig. Han hade varit en av mina bästa vänner. Om jag sagt hej tillbaka vill säga.

Men det är svunna tider. Saker jag inte tänker speciellt mycket på längre. Det vi hade betydde något då. Vad finns det nu? Ingenting. Och nu stod jag vid den där busshållplatsen. Jag tänkte lite på er. Min klänning började bli blöt. Om inte asfalten varit så hård skulle jag lagt mig ner och rullat några varv. Bara för att få känna lite.

Mannen i fickan på min svarta kofta sjöng:

När tiden är rätt ska jag plocka upp dig

och ta dig långt härifrån

och jag var 18 år

18 år, för tio år sen

Jag cyklade hem, gjorde en stor kopp varm choklad och tog fram gitarren. Dagen kommer. Jag vet att den kommer. Vänta bara.

Förhoppningar och regnbågar

Jag fick just ett mail från Boplats Göteborg. De tyckte att jag borde logga in någon gång snart, annars skulle min köplats försvinna.

Jag blev sugen. Fruktansvärt sugen.

Tänk när man kan göra precis vad man vill till middag, ta hem folk utan att det stör och ha vilka möbler man vill. Och tänk så mycket folk man kommer träffa. Vill nu! Känns som om det kommer bli Göteborg eller Linköping om jag ska plugga någon gång. Men till hösten blir det ju en korttidsflytt till Belle & Sebastian-land. Min mamma funderar redan nu på vad hon ska skaffa för ett substitut (ännu mera fågelskådning, stensamling, bullbak och hundpromenader?). Hon kommer gråta hysteriskt när jag åker.

Och visst känns det tråkigt att lämna allt man har här. Men jag kommer hem, det gör jag. En vinter till i den här stan kommer att ta kål på mig. Den bästa lösningen är helt enkelt att få lite nya utmaningar, och samtidigt upptäcka världen lite.

Först av allt ska i alla fall sommaren njutas av. Det har varit den bästa våren på hur länge som helst, så sommaren har potential! Det här kan bli så bra.

Timmar, minuter och sekunder

Igår var en spännande dag. En kontrasternas dag. Efter middag var jag uppe i skogen. På vägen dit hamnade jag ett par meter från en ekorre. Vi tittade på varandra i någon minut. Antagligen trodde den att den var osynlig. Hur som helst skuttade den vidare och började knapra på en kotte. Själv skuttade man vidare till kärret för att fiska skalbaggar. Vad underbart kul liksom... Det var åtminstone fridfullt.

Några timmar senare var vi på väg till Halmstad för att se Sahara Hotnights. Attityd så det bara stänker om det! Och kan undra hur många gånger trumsetet spreds över scenen? (7?) Tyvärr började jag lyssna in mig på nya plattan 4 timmar innan konserten, men det ryktas ju om att det kommer fler chanser. Om jag har räknat rätt kommer det blir minst 3 Sahara Hotnights-konserter den närmaste tiden. En i maj, en i juni och en i juli. Och nu är ju för övrigt stommen till Hultsfred fixad. Det här bådar gott!

När konserten var slut damp det ner ett sms i min inkorg. När jag kört hem konsertsällskapet kände jag att det fanns energi kvar. Äh... man lever bara en gång, tänkte jag. Det fick helt enkelt bli stan med Åsas gäng. Helgen är inte fullbordad utan dansdansdans! Efter att jag agerat fylletaxi ända in i de djupa skogarna blev natten nästan morgon. Medan solen började skicka iväg sina första små strålar över himlen tog jag ett bett på mitt äpple, höjde Shout Out Louds-skivan några snäpp till och kände hur fjärilarna spred sig i magen.