Strålningskänslig

Jag är lite smått telepatisk idag. När vi sitter och käkar i den lite lugnare delen av matsalen, som kallas buren, undrar jag vart i hela världen Alvali håller hus. Just då kommer det ett sms från Alvali som är magsjuk. Den från början ganska trevliga kasslergratängen tycktes plötsligt lite mindre trevlig.

När jag ska ringa systeryster efter att jag slutat tutar det upptaget. Hon lyckades trycka på ring upp precis samtidigt som jag. Läääskigt. En parentes är att fotbollstränaren inte kan förstå hur jag och Matilda kunde samarbeta så bra på matchen i lördags utan att säga ett ord. Återigen: telepati.

När vi tränat och kommer inrusandes i huset ropar jag på päronen och frågar högt: Var är ni någonstans? Just då kommer ett sms från mamma. "Vi är hos farmor."

Lite småäckligt.

Snooze

Efter att jag tryckt på snooze tre gånger, och sista gången väckts av "Tooookyoooo, you've got the rythm in you", krälade jag iväg till badrummet. Väl där tryckte jag upp mitt närsynta nylle framför spegeln. Jag insåg att pollensäsongen är igång, eftersom ögonen var lite jobbiga att öppna. Efter att jag tvångsöppnat dem, och tryckt in några liter med ögondroppar, insåg jag även att min fräscha uppebarelse inte skulle gå att göra något åt. En annan tanke som slog mig var att jag bara träffat en person som är mer närsynt än jag. Det tänker jag på ibland. Men jag försöker att inte göra det för ofta.

För övrigt är anledningen till att jag tvingade upp mig klockan 5 på morgonen är att min mamma och hennes symötestanter, tillika hönsgård, behövde skjuts till stationen i Halmstad. Gött betalt att utföra sådana tjänster ska jag upplysa er om. (Intresseklubben antecknar).

På vägen hem fick man nästan lite ryggradsrysningar. Solen gick upp över motorvägen. I stereon snurrade en av mina femtioelva blandskivor. Sen sov jag en stund till. Det gjorde nog susen, för några timmar senare hoppade jag runt som en galning på en konstgräsplan 8 mil rakt in i skogen. Seriepremiär mot Hylte. Delad glädje är dubbel glädje. Det här är nog en bra dag ändå. Slutsats: musiken du väcks av speglar, oftast inte, din dag.

Och ikväll blir det stan med precis rätt människor.

Snartsnartsnart

Det finns planer. Stora planer. Hopp om dans, vältning av staden, popfrälsning, rullande i lera på festivaler och annat trevligt.

You & Me

Park-as

Jag försöker verkligen komma på banan igen. Det kändes bättre när jag började om där allt startade i morse. Som att spola filmen baklänges liksom. Jag hämtade ut cyklen ur det enorma parkeringshuset, som också fungerar som djurbostad, och började skjutsa hem Matilda. Min mindre kopia gör mig alltid glad. Just idag tyckte hon att ordet parkas var väldigt kul. Skillnaden mellan anorak och parkas verkar inte vara så stor i Matildans värld, så jag tror hon fick stoffet från min blåa anorak. Till sist tyckte till och med jag att det var kul när hon kallade mig för park-as-syster. När vi kom till det ruttna trädet i svängen blev hon en park-bänk. Till sist låg båda i diket och skrattade. Sånt som händer i sällskap med likasinnad.

Kureringen fortsatte hemma. En stor kopp varm choklad med chokladdrömmar är precis vad man behöver när man är nedtryckt i skorna. Har upptäckt att man blir immun mot chokladen. Det är inga problem att ha i (minst) två stora matskedar kakao i min blåa kopp. Tyvärr går chokladeffekten ur kroppen efter en stund. Nu tycks det enda som hjälper vara Phoenix. Introt till Long distance call är ryggradsrysning.

Lite mera på banan igen. Eller åtminstone i diket.

Rädda träden

Det finns dagar då man inser att det hade varit bättre att man stannat hemma. Kastat väckarklockan i golvet, lagt kudden på huvudet och bra struntat i allt.

Jag cyklade som en dåre till bussen (tänk Tour de France). Andfådd som en hund i 45 graders hetta vacklar jag av cykeln i cykelgaraget*. När jag stängt porten ser jag den stora bussen från Hallandstrafiken närma sig busshållsplatsen ute vid vägen. Trots att jag har gårdagens fotbollsträning och Tour de France i bena är det bara att sätta igång att springa 100-metersloppet. Man är så fräsch när man inser att man är Hanna Ljungberg, Floyd Landis och Carolina Klüft på samma gång. Kändes schysst.

Väl framme i skolan (där jag fortfarande sitter) är det nationellt svenskaprov. Heja mig. Särskilt när man sitter över tiden och skriver rent, för att sedan gladeligen skrynkla ihop kladdpappret i papperskorgen. Eller… Det var ju inte kladdpappret. Det var min svenskauppsats. Fåret trodde att det kanske skulle bli läsligt i kopiatorn. Och med tanke på att jag skriver så löst att man kan ifrågasätta om jag skrivit något överhuvudtaget, så känns ju själva kopieringsgrejjen väldigt hoppfull.

Efter att jag lämnat in pappersbollen till Fåret knatade jag iväg till matsalen. Väl där insåg jag att jag lika gärna kunde knata därifrån och hoppas på att strömmingen simmat hem till imorgon. Och som grädde på moset råkar jag sedan skriva ut 50 sidor till vad jag tror är studiehallsskrivaren på natur. Det visar sig vara skrivaren på lärararrummet. Dagens utskällning och moralpredikan (om att träden också har känslor, att jag är en idiot och att jag borde veta bättre) sväljer jag med hull och hår.

Dessutom är den här dagen inte slut än. Ett inplanerat avsked av atombombskaliber kommer antagligen att ske idag.



* Den enorma ladugården

Utmanad

(Sorry folket, nu dyker det upp ännu en formulärslista här. Något lär ni er säkert!)

Jag har, så att säga, blivit utmanad av Ia. Och bara för att jag är lite smått evul utmanar jag Hedda.

11 FAVORITER
Färg: Just för tillfället gräsgrön
Mat: Grillspett med majs, paprika, fläskfilé och kyckling är mums
Band: Alldeles för svårt att välja! Måste man säga? Suck...
Solosång: Annika Norlin är dagens husgud
Film: Amelie från Montmarte
Bok: Jag är typen som egentligen är bokintresserad, men som inte kommer ihåg sist jag rörde en för nöjes skull.
Sport: Fotboll såklart!
Årstid: Sommar (höhö)
Veckodag: Lördag
Glassmak: Sån från GB... vad heter den nu igen. Rund ask. Kola, nötter, sjukt god glass. Texas Pecan! (Tack google).
Tid på dygnet: Kväll/natt

9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Trött och stressad
Smak: Smak på vadå? Favoritsmak: citronsurt. Jag har bra smak.
Kläder: Gammal röd klänning och fårskinnstofflor (Signalerar: snart sova).
Bakgrund: Fågelkvitter från hagen genom öppet fönster, fläktsurr från datorn, flugsurr.
Nagellack: Lite rester av ett rött.
Tid: 20:23
Omgivning: Litet och trångt datorrum med otroligt ospacklade väggar. Ganska nymålad ljust turkos färg. Jag har skapat diverse konstverk på väggarna med en lite mörkare turkos färg. Ser ut lite som livsglada kvistar med knorr.
Irritationsobjekt: Skolan och människor utan sympatisk förmåga.

6 HAR DU NÅGONSIN
Dejtat någon av dina bästa vänner: Nej.
Brutit mot lagen: Ja.
Blivit arresterad: Nej. (Bara tillsagd att sluta skjutsa på cykel en gång).
Badat naken: Nej.
Varit med på TV: Nope, inte vad jag vet. Tidningen har jag dock en tendens att dyka upp i ibland.
Kysst någon du inte känner: Ja.

3 PERSONER
En person Du kan berätta allt för: Ellen
Du tycker om: Matilda
Du inte gillar: Nä, sånt säger jag inte högt.

2 VAL
Kaffe eller te: Te möjligtvis. Jag drack turkiskt te hos Alvali igår! Astufft. Som äppeldricka blandat med te.
Vår eller höst: Vår.

Cocoon

Med en touch av folk och singersongwriterpop a la Anna Ternheim och med stämsång som The Magic Numbers lägger sig musiken som en fluffig, mjuk och värmande filt runt själen. Det är vackert. Riktigt vackert.

Lyssna på den franska duon Cocoon.

Det här vet du inte om

När människorna i norra Sverige hittade på ordet paltkoma tyckte de att deras nyuppfunna ord var ett av de starkaste adjektiven man överhuvudtaget kunde använda sig av. Idag har paltkoma petats av popkoma*.

Jag säger bara Billie the Vision & the Dancers, The Radio Dept., Säkert! och Almedal. Som grädde på moset damp ett färskt nummer av Sonic ner i lådan.

Herregud. Att trycka i sig så här mycket musik på en gång gör att jag känner mig helt proppmätt och alldeles, alldeles... AAAAAAAAAAAAAA!

Lyfter någon på locket till min låda lär de bli knockade.



* Ett tillstånd av fullständig upprymdhet och onkotrollerbarhet orsakad av musik ur genren pop.

Och så har de lyckats igen

Dagens utmaning bestod i att slå småsystrarnas bravad, på hela 2 kassar, genom att komma hem med minst 7 kassar var. Om vi lyckades? Hrm, ehh...

Det finns nog inga som kan shoppa som jag och Ellen. Materialistisk tillfredsställelse i rätt sällskap. Tidigt i morse puttrade den småkrassliga lilla blåa bilen iväg till stationen. Vi dog inte av avgasförgiftning och hoppade på tåget. Dagen började bra med lite planering av Skottlandsresan. Framme i Göteborg inträffar Pressbyråincidenten. (En kille råkar nästan välta en tant då han får syn på oss. Han i kassan frågar om vi alltid har den inverkan på killar. Och tja, med tanke på slipsmannen så?). Efter det traskar vi en bra bit förbi Saluhallen och hänger på låset till Weekday. Efter detta jobbar vi oss metodiskt igenom hela stan upp mot stationen, för att till sist komplettera med Nordstan. Feinfeint upplägg I tell you.

Jag lyckades nog hitta precis allt jag ville ha idag. Förutom den där studentklänningen då. Jag har en bild av en lite 50-talsinspirerad klänning i huvudet. Lättare sagt än gjort att hitta något sånt... Fanns överhuvudtaget knappt några vita klänningar i hela stan. Under klänningsjakten blev vi på kuppen upptryckta mot väggen av en mycket angelägen expedit. Denna var sedan ett återkommande inslag, vilket upplevdes som mycket traumatiskt. Åtminstone lite.

Det kändes lite bättre när man tittade ner i påsarna. Blå anorak från Cheap Monday, gräsgrön klänning från H&M, svarta ballerinaskor från Nilson, ugglehalsbandet från Indiska och en hel hög med andra saker. Nu behöver det alltså inte shoppas på ett år eller två. Känner jag mig själv rätt är det dock något som kommer att ske ändå, men kanske i en lite mindre omfattning.

Jag tror ändå på att man behöver shoppa helt ohämmat ibland. Den här dagen gjorde helt klart susen. Fint väder, onyttig mat, mycket promenerande, slösande, folk överallt och tågåkande utgör en bra kombination.