Dagens Lista

Råkade bli utmanad av Hedda för en stund sedan. Så here goes Listan Med Tre Svar:


Tre namn du har:
Johanna
Jolanta
Gertrud Stenyxa


Tre delar av din härkomst:
Haha, jag är Falkenbergare sedan alldeles för många generationer tillbaka. Kan du den halländska byhålegeografin är kanske följande tre platser intressanta:

Gunnarp
Vinberg
Sibbarp


Tre saker som skrämmer dej:
Elakhet
Sprutor
Broccoli


Tre saker du använder varje dag:
Gitarren
Tandborsten
Kudden


Tre saker du har på dej just nu:
Alldeles för tajta Wrangler-jeans
Brun t-shirt med blått tryck från Carlings
Svart- och vitrandiga sockar


Tre av dina favoritband, just nu:
Billie the Vision & the Dancers
Death Cab for Cutie
Suburban Kids With Biblical Names


Tre av dina favoritlåtar, just nu:
(Herregud... okej då. Svårt ska ni veta. Svårt.)

The Radio Dept.- Strange things will happen
Rilo Kiley- The execution of all things
Shout Out Louds- A track and a train


Två sanningar och en lögn:
Jag äter inte svarta hemska brödkanter
Jag äger en skruttig och underbar blå bil
Jag var en gång nära att bli av med min lilltå


Tre intressen:
Musik
Fotboll
Umgås med folk


Tre saker du vill göra, just nu:
Shoppa med Ellen (Gôteborg imorgon!)
Pilla bort mitt röda nagellack
Sova bort allt plugg


Tre platser du vill åka till:
Skottland
Thailand
Kalifornien


Tre saker du vill göra innan du dör:
Påverka någon
Sova under en stjärnhimmel
Ta dagen som den kommer


Det är bara att härma efter. Listor är intressanta folks!

För litet och för stort

Journalist lämnar kommentar, jag ringer upp, hamnar i Falun och blir inte ens förvånad.

Fyll havet en gång till och du ska se att det känns bättre

Just nu känns världen bara sjuk. Som aspartamsötad mat full av gröna larver, inlindad i förra numret av den rosa tidningen med bilaga. Det krävs liksom en stor brandgul dödskalleskylt över alltihopa. När man ljugit för många gånger. Struntat i att säga vad man tycker. Gått in för hårt för något. Fastnat i ett mönster av mekaniska rörelser. Fallit i en krater med lavaglödande väggar. När man offrat det som verkligen spelar roll. När det handlar om att synas istället för att hjälpa andra att synas. Vänskapen är död. Jag vet inte vems fel det är. Mitt, ditt, vårt. Om det nu är någons fel.

Det är en sorglig historia. En historia om hur någon tröttnade. Om hur jag alltid vill att saker ska självdö. Att aldrig våga säga det rakt ut och bli av med det. Utsmetad smärta istället för koncentrerad atombom. Atombomer passar sig helt enkelt inte. Atombomen skulle skära sönder dig. Du skulle tyna bort. Det har aldrig varit min grej det där med bomber.

Musiken i bakgrunden får revolten att tumla runt i bröstet. Jag skulle kunna säga det till dig. Hur trångsynt du är. Hur lite du och alla andra förstår. Att du aldrig känt mig och att jag inte förstår mig på dig.

Är det mitt fel, ditt fel, vårt fel eller någon annans fel? Det går att säga alldeles för mycket och alldeles för lite om. Jag tar på mig skulden om du tar väskan och går. Det är mitt fel, försvinn!

Varför?

Jag hatar att behöva ge vänner nobben, men ibland har man inget val. Du får inte följa med. Det går inte. Verkligen kul att höra. Vilken underbar vän du är Johanna.

Men vad ska man göra? Man måste värdera saker här i livet på olika sätt. Det går inte engagera sig i allt och alla lika mycket. Ibland behövs ingen fysisk bestraffning. Samvetet räcker alldeles tillräckligt. Men idag får jag ta det straffet. Orubblig egoist. Sorry folks.


Nu: Middag med mormor, morfar och farmor.

Sen: Välta staden med vapendragare och co.

Trots allt

Lördagar klockan 09:15 brukar jag, allt som oftast, sitta och bläddra igenom hela utbudet av kvällstidningar på jobbet. Den här lördagen var inget undantag. Allt som oftast suckar jag bara åt att journalisterna verkligen kan konsten att koka soppa på en spik. När Knugen petar sig i näsan har han den dödliga varianten av pollenallergi. Kändishype, skrämselpropaganda och annat smaskigt i ett praktiskt format.

Idag dök dock den här artikeln upp. Först muttrade jag lite för mig själv. Jag och min kära syster "upptäckte" halvsvenska Razorlight precs efter att de släppt första skivan. Låten Vice spelades varenda eftermiddag hela hösten -04. Dels för att låten är bra, men kanske mest för att Johny Borrell är överdrivet het i videon. Det var ett bra tag sedan. Ett väldigt bra tag sedan faktiskt. Och nu, helt plöstligt, duger det att börja skriva om dem. Första skivan är klart bäst. Precis lagom oputsad och riktigt skön. Senaste skivan tenderar bitvis att bli lite tråkig, men det finns en hel del bra där också. Jag skummade hur som helst igenom artikeln. Och längst ner, vad tror ni att det står där?

"Razorlight har inte gjort mycket väsen av sig på svensk mark, men kommer till Hultsfredsfestivalen i sommar."


Det är fan underbart. Särskilt med tanke på att det antagligen, trots biljettpriset, blir Hultsfred i sommar. (Och Emmaboda också för den delen). Det mest spännande just för tillfället tycker jag dock är att Aftonbladet tryckt in ovanstående fakta som slutkläm i en artikel som handlar om något helt annat. Och så råkar det vara så att inte ens Rockparty avslöjat det hela. De kanske har ingått en pakt för att starta rykten? Eller så har inte Aftonbladet någon koll överhuvudtaget och avslöjar hemlisar.

Vi får hoppas att de inte har så dålig koll att de bara hittat på alltihopa. Det krävs nog en mindre sorgestund då.

Vuxenpoäng deluxe

Deklarera. Smaka på ordet. Dammigt, grått, tråkigt, äckligt, hemskt...


[VARNING! Följande textremsa innehåller tråkigt miljö/energibesparande tänkande. Om du, p.g.a. ordet deklarera, drabbats av uttråkning, bör du trycka här och vänta tills faran är över.]

Först skickar de hem en jäkla massa papper till dig. Fullständigt onödigt om man frågar mig. Papperhögen var från början träd som växte upp någonstans i Smålands djupaste skogar. Efter att de blivit kapade vid fötterna åker de med lastbil till pappersmassabruket. Pappersmassan tar sedan pappersmassataxin till papperstillverkningen. Pappret trycks sedan i Nässjö. Visst ligger Nässjö i Småland, men med tanke på att Småland är ganska stort blir det en hel del onödiga transporter. När den femtioelva sidor långa deklarationen tryckts åker den lastbil till ett postkontor. Från postkontoret åker deklarationen postbil till en brevlåda. Fruktansvärt onödigt.


[FARAN ÄR ÖVER]


Efter att ha stirrat på den enorma pappershögen i 23 minuter insåg jag att jag aldrig skulle förstå mig på något i den. Dessutom visade det sig att jag sålt (?) två aktier i år. Herregud. Inte lätt ska jag tala om för er. Bilaga hit och kapitalvinst dit. Som tur var lyckades jag hitta sidan där det stod att man kunde deklarera via internet. Busenkelt i jämförelse med den gula pappershögen. Och så släpper internet inte ut luftföroreningar.


Pekpinne.


Usch vad jag är vidrigt uppblåst.


Men ändå: Papper is SO last year.

Hörru

Jag blev, så att säga, befodrad idag. Från att ha varit sommarjobbare/extrajobbare är jag nu vikarierande avdelningsansvarig/extrajobbare. Vilka de exakta fördelarna, med att vara beställningsansvarig m.m. på chark- och brödavdelningen, är har jag inte riktigt kommit underfund med ännu.


Om fembarnsmamman Lotta klagar över att Dennis-korven i storpack är slut, är det mitt fel.

Om rullatorburna Asta, som söker igenom hela affären grundligt 3 gånger i veckan, hittar ett paket 2 veckor för gammal kokt skinka är det definitivt mitt fel.

Om det kommer 3 lastbilar med formfranska är det nog... tja... mitt fel.


Skulle det däremot visa sig att alla beställningar, datumkollar, sommarjobbare och skyltningar funkar, är det min förtjänst. Och visst ska det funka. Det har jag gett mig den på.

The Weepies - World Spins Madly On

Benvärmd fest

Föresten är jag inte troende. Däremot är jag sjukt festsugen. Folk ska på studentfesten med 70- och 80-talstema ikväll. Jag vill också. De gångerna jag säger nej till fest har jag antingen magsjuk, stressad eller ambitiös. Idag det sistnämnda. Alldeles för avgörande prov klockan 8.00 imorgon + 3 timmars sömn = alldeles för mycket på en gång. Det handlar nog om att prioritera. Festen får bli till helgen istället.

Suck.

Det får bli Susanne Lanefelt och hennes knipövningar en annan gång. Jag hoppas dock att resten av kniperskorna får kul ikväll.

Klocktornet

Jag har återigen kommit in i en period av frenetiskt lyssnande på Jonathan & Hjältar. Det enda som snurrar just nu. Visst är många av låtarna fulla av svärta och konstateranden. Om att känna eller inte känna. Om att sjunka ner i en bar. Om att glida ifrån vänner. Det som kan göra ont. Man kan dock inte k0mma ifrån att det finns hopp om bättring. Det handlar om vänskap och kärlek och allt det där som spelar roll. Den gnista av hopp som brinner i musiken är precis vad jag känner just nu. Det finns något mer.

Det där hoppet gör dock att man tänker alldeles för mycket. Jag behövde vara ensam och grubbla idag. Längst upp i skolan, på vindsvåningen, finns det en vrå som jag brukar gå till när jag måste vara ensam. Om man tar trappuppgången vid huvudentrén och går uppåt tills man kommer till det enorma fönstret, innehållandes klockan mot framsidan, har man hittat rätt. Där uppe har man utsikt över byggarbetsplatsen. Människorna som skyndar från sina cyklar mot skolan ser minimala ut i jämförelse med de stora gula maskinerna.

Jag trodde helt klart att jag var, i princip, ensam om att utnyttja denna plats. Visst skvallrar "kuk" och "Jag har varit här 4 gånger"-klottret på väggen om att jag inte är ensam, men klottrarna brukar aldrig stanna vid brottsplatsen särskilt länge. När jag suttit där uppe och studerat molnen, DNA-polymeras och anledningen till att min mp3-spelare visar kinesiska tecken i menyn i drygt en timma fick jag en mindre chock. Mitt gömställe var avslöjat.

Jag satt precis och diggade till en bra låt när någon dök upp. Först stack hon upp huvudet. Jag mötte ett par mörka ögon och ett stort leende.

"Hej!" sa jag lite chokad
"Hej, jag ska bara be." sa kvinnan
"Ehh... oj... förlåt... öhh... ska jag gå?"
"Nej nej, sitt du kvar. Det är ingen fara!"

Så där satt vi på golvet. Två till ytan helt olika människor. Hennes hy var svart som mörk choklad, min vit som snö. Slöjan och de stora vackra kjolarna i kontrast mot mina tajta jenas och fullständigt sönderslitna gröna converse. Ändå var det på något vis ett naturligt möte. Platsen sammanförde oss som sökt ensamheten för en stunds reflektion kring hopp och tro.

Vill du lyssna på Jonathan och Hjältars Ok ge mig timmarna kan du gå in på hemsidan och klicka dig vidare via Musik/Video. Vill du lyssna på lite nyare material ska du spana in Jonathans myspace.