Dagen då jag insåg att man tjänar på att utnyttja sin enorma skådespelartalang

Ända sedan jag var sisådär 7 år har jag spelat fotboll. Mestadels för skojs skull och för gemenskapen, men även lite mer seriöst när man är på det humöret. De flesta lagen, oavsett division, har ju en ganska stark gemenskap. Detta och sportens regler gör det omöjligt att inte tväla mot andra lag. Det jag vill säga är att fotbollen ofta upplevs ur en, hrm, ganska subjektiv vinkel. Följande citat är plockat från förra veckans motståndarlags hemsida:

"Men efter ca. 30 minuter vände Johannna (inte jag) upp vid straffområdet och kom loss och det ända (piiiiip) hade att göra var att riva ner henne på snudd innanför men dommaren valde att blåsa frispark, och hur säkert som helst slog Lina in den."

(Iaktta bl.a. satsradningen i citatet)

Kan ni föreställa er hur Johannna med tre n vänder upp mot straffområdet. Hon är i princip helt omarkerad, ja rent utsagt helt ensam på plan! På snudd innanför straffområdet träffar hon på Johanna med två n. Ve och fasa! Se vad den två n:ade gör! Hon slänger sig helt hejdlöst på den tre n:ade, tar ett rejält judogrepp och fullständigt river ner henne på marken. När den tre n:ade väl ligger på marken passar den två n:ade på att gå rakt över henne. En liten diskret inborrning av dubbar i naveln bara.


Och det var ju så det gick till. Helt klart. Det var inte så att Johanna stod rakt upp och ner i straffområdet och Johannna kom och sprang på henne. Nej nej, då har ni missuppfattat det hela.

<<

I vår matsal, eller finrummet som det kallas, finns en stor ekbyrå. Den är mörk och rymmer massor med små minnen. Lådorna är fyllda med saker från dåtiden. Födelsedagskort, julkort och fotografier. Fragment och små stickprov från något som just då var nutid. Det finns kort på en ung man i gröna militärkläder, pudelpermanentade människor och bilder på tårtor med allt från ett till tolv ljus på. De flesta korten kan man skratta åt. Människorna på bilderna ser ut att ha kul.

När jag var liten hade jag jätteljust och korkskruvslockigt hår. På bilderna i den mörka byrån ser jag antingen allmänt prinsessaktig eller helt sjövilt skön ut. Kameran och jag, överallt och hela tiden. (Det ska nog inte bli några problem att hitta ett bra kort till studentplakatet.) Men när jag inte är så liten längre säger det plöstligt stopp. Hur mycket jag än bläddrar igenom de gula kortfodralen finns de inte där. Korten föreställer ingenting alls. Det är träd, gräsmattor, blommor och katter. Kort som inte säger någonting. Det måste finnas något kort på mig från den där mellantiden, tänker jag. Och mycket riktigt. Där framför mig på bordet låg det.

Flickan på kortet gillar inte att vara med på bild. Hon försöker att le, men det når liksom inte fram. Bakom de runda glasögonen tittar två sorgsna ögon fram. Den röda tröjan är för liten och ganska urtvättad.


Jag fick lust att bara slita ut henne ur kortet, försöka förklara vem jag är och krama henne hårt och länge. Om hon bara visste hur jäkla bra livet egentligen är. Tänk om hon vetat att allt kommer att ordna sig! Jag skulle vilja säga det till henne. Tyvärr får jag nog aldrig chansen att göra det. Tiden går bara framåt, inte bakåt.


Jag tror inte att hon skulle känna igen mig.

10 mars 1997

• Uppe före klockan 10
• Handlat fröer som jag ska så
• Hjälpt ena päronhalvan att handla mat
• Ätit potatismos
• Hjälpt den andra päronhalvan att ösa sand
• Tagit en promenad med mina gröna gummistövlar genom en gyttjig åker

Det är befriande att gå tillbaka. Det finns ingenting läskigt där. Ingenting jag inte känner igen eller inte kan handskas med. För när världen snurrar fort och man lättar från marken, det är då behovet kommer fram.

Regression gott folk.

Upplysningsvis:

Stocken längst ned på bilden ska föreställa en hund.

Minns du våren, eller har den inte kommit än?

Nervryck

Ben Gibbard är ett geni, mitt projektarbete kan slänga sig i väggen, apelsinen jag åt till fika hade lika tjockt skal som en vattenmelon och det är inte allt för länge tills klockan slår 18.00.

När jag blir stor (om jag nu blir det)

Jag ska bli psykolog. Och kommer jag inte in där kanske socionom vore något?

Annars kan man ju alltid kravla på komvux några månader och höja snittet en halv pinne. Det känns inte så lockande, men kanske lite halvaktuellt. Det kommer bli ett djupdyk bland vattenflaskor, stabila dunjackor från Ge-kås, praktiska ryggsäckar, nyckelknippor med 3% nycklar och resten rosa glitternallar.

Weheeii. Dags att börja en Extreme Makeover. De röda pumpsen jag köpte idag var helt klart ett snesteg. Frågan är hur komvuxare är under alla tillbehör? Det är sånt som man kan fundera på, eller så kan man käka makaroner och se glad ut.

Höger, vänster, rakt fram eller hit och dit?

Det har inte hörts mycket väsen här på senaste. Det finns anledningar, så många dåliga anledningar och så många bra. Men jag har inte drabbats av någon konstig sjukdom, och inte heller dött. Jag har snarare kommit till ett läge där beslut måste tas. Nu finns det helt plötsligt, kanske och möjligtvis en anledning att inte lämna västkusten. Samtidigt finns det hundra anledningar och ett blodslöfte om att göra det.

Och jag kommer göra det, det kommer jag. Att lämna sin vapendragare kommer inte på fråga. Äh, jag borde bara hålla tyst och vänta och se. Saker löser sig. Det gör de alltid.

Eller?

Det känns som om jag fastnat i en sträckbänk som drar mig åt alla håll och kanter. Jag vill för mycket. Mycket handlar om att våga. Chansa lite. Kasta sig ut för stupet och hoppas att man inte landar för hårt.


Stoppknapp, någon?

Oh please God almighty, if you really exist

Fick ett plötsligt och mycket starkt begär efter att lyssna på Marit Bergman. Hon beskriver på något vis så väldigt mycket om livet. Det är som är livet. Och idag behöver jag Marit vid min sida. Lyssna på Waste more time. Gör det.

Kan hända att jag snart hamnar på drogkliniken. Intag av den tyngsta av droger kommer att ske. De har inga varningstexter eller illröda trianglar på paketet, men snurrar gör det ändå. Herrejesus.

Johannas Livsfilosofier och minimalismen- Budord nummer ett

Jag tog precis ett beslut. Ett riktigt viktigt beslut. Från och med ska det inte levas för morgondagen. Det ska fan i mig levas för dagen. Ska man gå runt och oroa sig för framtiden hela tiden kommer man aldrig kunna leva livet. Och det är just i dessa dagar som beslut ska tas. Jag tänker inte se hinder hela tiden, bara möjligheter. Att ta dagen som den kommer är nog det nya budordet.

En klok vän hade rätt häromdagen. Det är dags att börja samla på de där små stunderna. Inte de där som du drömt om hela livet, inte heller de där som du bestämt och planerat i minsta detalj. Av erfarenhet blir de aldrig som du tänkt dig. Stunderna som ska samlas i en liten ask är de där allt är perfekt i sin litenhet.

Det var säkert en vecka sedan jag spelade gitarr. (Förutom när jag och Hedda satt i replokalen i tisdags då). För en stund sen grävde jag fram den stålsträngade ur den soptipp som mitt rum börjar likna. Förbi klädhögen mitt på golvet, vidare bortom bokhögen på en halv meter kunde den hittas. Jag tog fram den, satte mitt capo på 4:e bandet och spelade. Vilken känsla. Halleluja moment. Så litet men ändå så stort.