En liten pojke i för stora skor säger: Jag ska nog lyckas

Nu ska jag gå och somna till Håkan. Det är det enda vettiga när huvudet håller på att sprängas. Inte av migrän eller något sånt, nej nej. Det är mer som att jag är trött på att ge alla jag känner eller kanske inte känner ett leende. Trött på att vara låst. Trött på att jag inte hinner med mina vänner som inte hinner med mig heller. Trött på människors förutfattade meningar. Trött på att inte kunna göra precis vad jag vill. Trött på mig, trött på dig, trött på inget, trött på allt.

Egentligen vill jag ju bara susa med min cykel över gatorna, plinga på tanterna, köra hem till gitarren, fika lite och bara leva.

Me and my Monaural Phantasm

Foto: Annie

Helt plötsligt slog det mig, efter en kommentar här i bloggen, att jag inte skrivit om bandet på länge. Jag minns faktiskt inte sist jag gjorde det. Så varför inte? Here goes: Berättelsen om Monaural Phantasm.

Visst sken solen den dagen? Jag är helt övertygad om att den gjorde det. Åtminstone sken jag och Hedda mer än 100 solar. Det var hösten -05 och där, mellan skolan och den gamla brandstationen, föddes the Flying Dandruffs. Efter att ha försökt ragga upp de flesta i bekantskapskretsen, med en liten ådra för musikalitet, hade vi lyckats få ihop 3 medlemmar. Det var jag på gitarr, Hedda på sång/bas och hennes kompis Mimmi på trummor. Men det är inte alltid så lätt. För det första var det ingen som förstod vad vårt bandnamn betydde. "- Flyin' Duff...?? Va?" var reaktionen. Man förtydligade det hela och förklarade att det var de Flygande Mjällen vi hette. Och dessutom var vi ett tjejband. I Falkenberg finns det inga tjejband.

Nu var det ju inte så att vi var superseriösa från början heller. Till en början handlade det mest om att ta sig igenom en låt utan att stanna. Gitarristen (läs: Johanna) hade precis börjat spela elgitarr och kunde inte stå upp och spela. Och trummisen ska vi inte tala om. När inte båtbenet gick sönder skars det av tår och knäcktes ryggar. Vi var i princip helt nollade allihopa. Det kunde bara bli bättre.

Repade gjorde vi hur som helst (ibland med inhyrd lillebrorstrummis, ibland utan). Vi plöjde igenom Creedence Fortunate son, The Lion sleeps tonight och egenhändigt komponerade Röda Elefanter. Men sen kom vår sångerska Lovisa in i bilden. Allting artade sig mer och mer. Vi skrev lite fler egna låtar. Tidiga punkalster som Fucker är härligt upproriska och ja... en stor fet käftsmäll på hela etablisemanget i sann Tjenare Kungen-anda.

Alla band kommer till stadium där beslut måste tas. Identitetssökandet var i gång och det var dags för Extreme Band Makeover. Första steget var att byta namn. Ut med Flying Dandruffs och in med Monaural Phantasm. Vi tampades inte enbart med namnbyte, utan även med var ribban skulle läggas. Hur seriösa är vi egentligen? Vi kom nog aldrig fram till något svar. Inte heller kom vi fram till vad vi spelade för musik. Vi kom nog inte fram till något alls. Vi satt där i vår svettiga replokal som Studiefrämjandet hyrt ut till oss för halva studiebidraget, käkade kanelbullar från Coop Forum, gnabbades och funderade på om vi spelade punkrock, emo, indiepop, hiphop, eller kanske rent utav funk?

Mycket har ändrats sen dess. För att knyta ihop säcken kommer vi att spela in en demo, och förhoppningsvis kommer det att dyka upp en handfull låtar på myspace (lovar att det kommer dyka upp en länk här när sidan är färdig!). Men mycket är sig fortfarande likt. Vi är liksom fortfarande odefinierbara och lagom seriösa Monaural Phantasm.

Raaargghh, yummie!

Det här är verkligen något att se fram emot! 4 skivor fyllda med underbarhet. Är inte 14 februari Alla Hjärtans dag? Kärlek till Labrador. Ren och skär kärlek. Om musiken vore ett träd, så lyckas det här bolaget alltid plocka de sötaste frukterna. De ser förbi storlek och färg. De ser liksom det som finns inuti.

Sorry

Jag blev lite blödig. Det är bara tillfälligt. (Eller kroniskt)

Håkan Hellström- Nu kan du få mig så lätt

Vi mot världen

Min lilla golf av årsmodell -89 är inte lika bredbent som dagens stadsjeepar. Och eftersom Vägverket totalt struntar i att ploga allting som inte kallas Europaväg kan man likna min och Bajlens hemfärd från jobbet vid att gå i 10 storlekar för stora gummistövlar. Man kommer ingenstans, och göra man ett försök till förflyttning kommer man snubbla. Hej sladda in i buss! Hej halkbana! Hej avsaknad av ABS och servo!


Heja mig. Heja Bajlen.


Vi har ett bra förhållande jag och Bajlen. Det har däremot inte jag och snön.

Fyndat i random tjejtidning på lunchrasten:

• Han är intresserad av dig om han sätter sig på kanten av stolen och lutar sig framåt när han pratar med dig. (x)
• Rör han vid dina axlar försöker han markera att du är upptagen. (x)
• Rör han vid sitt ansikte när han pratar med dig? Han gillar dig! (x)

Jag analyserar inte... jag bara... ehh...

öh.

...konstaterar att han var såld på mig också.

Köttätande växter är otrevliga och ganska svåra att hantera

Jag har alltid varit ganska bra på att ta hand om mina blommor. Oftast lyckas jag föda upp små krukväxter, som från början bott i mögliga plastkrukor, till mindre träd. Jag pratar med dem, vattnar dem med min gröna vattenkanna, sprayar dem med en sprayflaska och vänder på dem så att alla blad ska få se solen.

De flesta växterna ger jag en chans. Om de ser lite ledsna ut gör jag ett försök till. Planterar om dem eller flyttar på dem. Men vissa kan jag inte med. Som den där med de enorma bladen. Den var jättefin och grön i affären. Hemma i mitt rum trivdes den inte alls. Först blev den lite brun längst ut på bladen, sedan gick det bara utför. På slutet gick det snabbt. Riktigt snabbt.

Precis när jag stod där vid fönstret och tittade ut på snöblasket insåg jag att jag inte vattnat mina blommor på länge. Vissa har jag låtit plågas ihjäl. Jag har låtit dem självdö och stekas ovanför elementet som jag hämtade på industrilackeringen innan jul. Vissa älskar jag. Jag skulle till och med kunna dö för dem. Andra hyser jag en hatkärlek till. Vi gör varandra illa mest hela tiden och ändå dras vi till varandra.

Jag skulle behöva två behållare. En med en stor varningsskylt på och en med växtnäring i. Vid behov skulle jag hälla lite ur behållarna på mina växter. Tyvärr varken dör eller blommar en blomma på en eftermiddag.

Yo

Den officiella anledningen till att jag skelar på kortet är att jag behöver dansdansdansa och välta stan. Men eftersom jag blivit kåt på pengar tänker jag tillbringa ytterligare två helger tillsammans med blandfärs och kotletter. Vad gör man inte liksom?

Närmaste tiden kommer bli något utöver det vanliga. Men jag älskar utmaningar. Det är då jag fungerar som allra bäst. När pressen är så stor att man precis orkar hålla uppe huset, det är då allt klaffar. Kommer hända hur mycket som helst närmaste tiden. Jobba, repa, träffa professorn i Lund, Magic Numbers på Trädgår'n, plugga tills man spyr, spela in en demo med bandet, träna och gud vet vad.

Det här kommer bli. Det här ska bli riktigt bra.

Glassbilsmysteriet

Vår dator avled igår. Den gillade inte strömavbrott. Sitt missnöje visade den genom att låta som en glassbil och kräkas upp ord som Boot (Boten Anna, helt klart), Disk (Yes Ultra) och Error (Erororororororor).

Idag tog jag den till en mycket skäggig, trevlig och coladrickande hårdrockare i en av de mystiska datoraffärerna i stan. 4 års damm hade samlat sig inuti den stackars hårddisken. Han pratade lite med den och sen blev den glad igen. Är datorn glad är jag glad. Oftast.

Nu är den dessutom ren inuti. Tur för den. Själv är jag ganska sotig på insidan. Gårdagens eld har lämnat en del svarta små kolpartiklar efter sig. Den brinner nog lite idag också. Jag tror det.