[Reewtvaelta]

För övrigt finns inte träden på bilden här nedanför längre. De har gått och dött. Snart lär de falla offer för en orange motorsåg och bli kollegieblock/dasspapper/flyttkartonger. Så håll utkik efter dem, man vet aldrig var de kommer dyka upp!

Gudrun vs. Per 6-1

Det hade faktiskt känts bättre om Per inte spräckt nollan. Man blir snabbt trött på smörgås, kallt vatten i en hink på toan, kall plattång och detta eviga mörker. Men nu är jag tillbaka på banan igen. Ström, älskade ström!

Nu: Freud och hans vänner.

Speglar har en förkärlek till mörker

Nödlösning

Det här känns som en dag då jag mycket väl skulle kunna färga håret svart, rymma härifrån och ja... helt enkelt försvinna.

kent- VinterNoll2

Blodbyte

Jag tänker mycket och ofta, men idag håller fan hjärnan på att dö av överbelastning. En dag på jobbet kan göra en hel del...

För några dagar sedan var jag och Annie och fikade. I ett hörn satt två av mina jobbarkompisar och fikade. Lite konstigt att de två var där, tänkte jag. Och jag verkade, uppenbarligen, inte dyka upp vid rätt tillfälle. Idag satt jag återigen och fikade, fast tillsammans med den manliga halvan av jobbarkompisarna. Det var bara vi i lunchrummet och vi började snacka. Till en början ett trevande, ganska nervöst samtal. Hans två veckor gamla bil hade blivit påbackad. Reporna i lacken kändes som revor på skinnet. Men egentligen blev inte reporna till i krocken.

Han visade sitt sår. Blottade det, och kanske fick det se dagens ljus för första gången? Jag visade honom mitt. Och där, precis där, var vi på samma våglängd. En del lyckas inte på tio år, andra kommer man nära på en hundradels sekund.

Någon timma senare kommer arbetsplatsens skvallerbytta nummer ett förbi. Jag var tydligen gårdagens hetaste diskussionsämne. Folk tvivlade på mig. Skulle jag verkligen klara av att öppna butiken ensam? Jag hatar det. Visst att de tvivlar. Jag är bara precis myndig. Det är ett stort ansvar att ha hand om en butik som omsätter en halv mille om dagen. Okej. Fine. Men prata för guds skull med mig direkt.

Visserligen måste det finnas en motpol för att det ska uppkomma en diskussion. Jag är mogen som en brun banan och ambitiös som en kråka som bygger bo. Det vet tydligen en del. Hade varit bra att veta vilka som är djurvänner.

Nu sitter jag här, med ett sår som någon sett och ett kraschat självförtroende, och lyssnar på kent. Det är så det går till. Det är nu man inser att man inte kommit någonstans. Jag ligger fortfarande på botten och krälar.

Fesk

Ibland springer man på trevliga hemsidor. Man känner sig hemma, blir nyfiken och gottar sig i smaskigheten. Likt en flodhäst i ett gyttjehål på Discovery Channel snurrar man runt och blir nästan lätt upprymd. Delicious Goldfish Records verkar vara en spännande sida.

Nog med skivdrömmar. Tillbaka till integralerna.

Yepp.

Ska helt klart köpa Winter Took His Lifes skiva när den är färdig. Har för länge sedan fastnat för When you said you hated home och idag tog sig Words Impossible in på topplistan. Ingen musik att rocka loss till direkt, däremot funkar den finfint att filosofera till. Man blir liksom lugn inifrån. Gitarrplocket och den sköra, men samtidigt stabila, rösten utgör en fin kombination.

Golfbollen önskar sig studsbollsegenskaper

Händelserik dag. Full av rutiner och sånt som ska göras. Som vanligt. Dagarna fylls med invanda mönster. Måste. Måste klara det. Ska fixa det här. Tänk framåt. Tänk på...

The Magic Numbers
Dofterna i Lund
Studenten
Hultsfred?
Jobba
Emmaboda?
Jobba
Edinburgh

... De snurriga visorna och 7 andra flugor.


Måste utnyttja den sista lilla rökpuffen nu. Komma någonstans, inte bara stampa upp hål i marken. Man fastnar så lätt i hålor nämligen. Livet är en golfbana. Inte för att jag någonsin golfat, men ändå. En golfbana.

Öh.. va?

Surfar runt på någon tråkig sida full med särskrivningar. Läser följande:

"I en livsmedelsbutik, möjligen släkt med den övriga familjen:

Katrin Plommon 14.50
Betyder det att hon anländer klockan tio i tre?"


Vrider på huvudet och ser att klockan är just 14.50. Är det här ett tecken? Kanske dags att lämna datorn och göra något vettigt. Jo, så är det nog. Eller?