Farväl Jullovet

Idag har jag börjat sticka en mössa. Känns väldigt propert och mormorsaktigt, men väldigt skönt. Jag måste verkligen har något i händerna hela tiden. Det lugnar liksom. Jag och Annie muppade runt på Second Hand idag också. Hittade en jättefin röd basker (huvudbonadens dag, någon?), dragkedjor till en väska (som än så länge bara är ett lila tygstycke) och en skiva med en framsida a la 60-tal (mitt rum ekar tomt). Varm choklad är en hälsodryck utan dess like. Särskilt för sådana som tycker att kaffe smakar skarpt och te lukar disktrasa. Jag jobbar i alla fall på tedrickandet. En halv kopp rabarber/grädd är inte illa!

Sova halv 02.30-12.00 ska bli 22.00-06.00. Jag säger bara: Lycka till. Säg hej! till vrak i en skolbänk. Så godnatt kära bloggläsare. Hoppas ni får en god natts sömn. Själv kommer man ligga och kolla på skuggorna av viftande björkar hela natten.

Kommunala korridorer

Skolgården är nästan helt tom. Den våta och hårda asfalten breder ut sig längs den gula byggnaden. Helst hade hon landat med huvudet före, men nä... det vågar hon inte riktigt. Ögonen hårt fastspärrade på den hårda stentrappan. Det svider i ögonen och himmlen rasar ned i huvudet på henne.

Hon ville att de skulle se. Att de skulle förstå hur ont det gjorde att inte vara som dem. Men det gäller att vara duktig. Duktiga flickor gör inget väsen ifrån sig. Rymmer inte, kastar sig inte hejdlöst ned för stup och får blod på jackan som mamma köpt. Då är det bättre att släta över alltihopa. Stänga in det långt inne i de djupaste av vrår. Och där stannade det. Visade sig aldrig.

Dagar av gråa skyar blev år. Den gula byggnaden bytades ut mot röda tegelstenar. Nya chanser som aldrig togs. Samma människor, fast med andra namn. Några blev fjortisar, jag fyllde fjorton år. Mitt i alltihop bestämde jag mig för att bli något. För att bli någon. Det tog lite tid att inse att det mest var jag själv som var i vägen. Men har man bestämt sig så har man.


(Vad jag egentligen vill säga är: Det är 6 månader tills jag tar studenten. Jag överlevde det. Jag har snart ÖVERLEVT!!!)


Wow.


För övrigt stämmer teorin om att man måste få vara fjortis någon gång. Jag var inte fjortis på högstadiet, alltså är jag det nu. Så om någon råkar se mig raggla runt på stan en lördagkväll, hysteriskt fnittrande och klängade på en kompis, kan ni ju vara lite förlåtande. Eller så är det bara sån jag är. Jaja, hur som helst. Tråden tappad.

Na na nana na naa na naaa

Fångande, medryckande och lovande: them jacks.

Mumma

När man tror att sista fatet landat på bordet har man fel. Det är när man börjar bli mätt som det precis bara har börjat. Förrätt, huvudrätt, efterätt och som grädde på moset efterefterätten som toppas med godis och kakor.

Inte första och inte sista gången släktmiddag är synonymt med proppmätt.

Decennier av slit

Med I'm from Barcelona i hörlurarna och regnet småtrevligt smattrandes på den svarta regnjackan drabbades jag av plötslig lokalpatriotism. I den lilla backen innan den skarpa svängen stannde jag upp och stirrade ut i den bäcksvarta natten.

Jag bor på en bondgård. Skämmigt. Alltid jätteskämmigt. Ordet bondgård är bara direkt förknippat med illaluktande gödselhögar, traktorer och utanförskap. I så lång utsträckning som möjligt låter jag bli att ta det i min mun. När man träffar nya människor frågar de ofta var någonstans man bor. För det mesta nöjer de sig med namnet på ett samhälle i närheten, men ibland räcker inte det. När jag till sist får ur mig att jag bor på en bondgård går det inte hejda. Jag blir jag sorterad. Sorterad in i ett fack jag inte vill vara i. Jag bekräftar mig helt enkelt inte med de människor som simmar runt i akvariet märkt med den glammiga etiketten: bönder.

Men när jag stod där, med regnet strilandes på det svarta regnstället och mina redan genomblöta gympadojjor i en vattenpöl, kände jag mig stolt. Den här platsen är nog inte så dum ändå. Hur hade det varit om jag växt upp i stan egentligen? Då hade jag gått miste om känslan av att springa så fort man kan över en grön åker, smultronen, bäcken och att få köra traktor helt själv även om man bara precis fyllt 11 år (eller om det var 12). Och viktigast av allt: Jag hade gått miste om den jag är idag. Den personen hade överhuvudtaget inte funnits.

Jag är stolt över min pappa, min farfar och min morfar och alla andra bönder jag känner och känt. Jag är stolt över mig själv och att jag klarat av att bo här alltid (sjuttielva tankar om att rymma hemifrån). Sökandet efter min plats på jorden kommer fortsätta, men jag vet i alla fall vart jag alltid kan återvända.

Det tog mig 18 år och några månader att inse att ni borde vara avundsjuka på mig. Eller åtminstone avundas för att ni inte har fri tillgång till tre blåa traktorer och 30 vita råmande fyrbenta vänner.

Tack plasthandskar, tack!

Jag älskar Dino, vår hund, mer än mycket annat här i världen. Men idag är inte en sådan dag. Efter en halv flaska YES luktar den ynkliga lilla våta hunden fortfarande bara... öhh...

Gödselstack.

Hjälp.

Under 2007 kommer Jesus Kristus tillbaka till Jorden igen, tror var fjärde amerikan- detta enligt opinionsinstitutet Ipsos som ringt runt och frågat (säkert) halva USA.

(HN s. 28, 3 januari 2007, ursp. TT-AP)

Välkomna till min enkla boning!

Det hade ju varit trevligt om Shout Out Louds ville dyka upp så här på tisdagskvällen och underhålla mig. Liksom:

- Nämen.. Tjena Johanna, fan vad kul att se dig!
- Åh, hej Shout Out Louds!
- Vi hade vägarna förbi och tänkte att vi skulle spela lite för dig. Tänkte att vi skulle värva dig till bandet sen också.
- Schysst alltså. Ni kan få låna lite grytor av mig till trumset, så kan vi köra lite opluggat på mitt rum!

Ge mig tältsvett, varm cider, damm och skavsår- och lyckan är fullkomlig

När man är som absolut mest inne i det fruktansvärda svenska "vintervädret" (grått? gråare? gråast? gråare än gråast!) dyker den upp. Den kommer som en en raket skjuten från långt ut i rymden. Först börjar man minnas förra året, man skymtar den någonstans uppe på den blå mattan. Äh, obetydlig småskit. Allt ser litet ut på lite håll. Men sen dyker den upp. Mot slutet går det sjukt fort. För två sekunder sedan träffade den mig i huvudet.

Festivalraketen.

Just för tillfället ligger hoppet på Emmabodafestivalen. Förra årets utbud var inte att leka med, hoppas det blir lika bra i år. Tyvärr har man inte varit där, och det ska helt klart göras någonting åt. Och så kan man ju alltid hoppas på Hultsfred! Den trevliga mängden popband gjorde ju förra årets vistelse till en upplevelse. Fast Hultsfred är ju så mycket mer än bara musiken. Det är bajjamajjabränder, rökmoln (lera?), ruttna fryslådor, baksmälla, eufori i natten tills solen kikar fram, träskpunkare, människor i mängder och framförallt mina två små filurer Annie och Marie.


Ge mig sommar. Ge mig festival! Nu, omedelbums.



Åtminstone ett litet myggbett. Snälla?

Sisters by soul

Det är skönt att det finns någon som hjälper en att sätta ut snöpinnar längs den fullständigt igensnöade vägen. Eller rättare sagt: vägen är inte igensnöad, för det finns ingen väg. Men ändå någon. Någon som hjälper en att föreställa sig.