Väntar på känslan

Sprang ut i ingenting. Hittade ett dött samhälle färgat av något som en gång var liv och rörelse. Om man följer gatlamporna på trästolpar några hundra meter kommer man till vattnet. Där på bron stod jag ett bra tag. Tänk vad skönt det hade varit att fly. Tänk vad skönt det hade varit att sitta på kanten. Det svarta vattnet porlar stillsamt förbi och bryts av de vassa stenarna lite längre ner. Det hade varit lätt, så lätt. Vem har inte tänkt tanken. Men jag hade antagligen ändå inte flutit med vattnet dit jag vill utan bara fastnat i någon laxtrappa längre ner. Någon medelålders man från E-on hade kommit på mitt flyktförsök ut i världen och dragit upp mig.

Vilket träsk. Vilken dag.

(Ursäkta mitt ständiga klagande, men det är det folk har sina bloggar till.)

Har stirrat på den där fysikboken hela dagen känns det som. Gick upp för tidigt för att sitta och stirra på den. När jag sedan tröttande och försökte sätta på min cd-spelare funkar den inte. Av och på. Bara erororororororor. Efter upprepade av- och påsättningar började den ta liv. När introt till Ane Bruns lugnande One more time spelats i tre sekunder börjar det spraka. Inte lite försynt i hörnet, utan riktigt härligt hackande och sprakande. Inte hata, bara älska. Lugn och fin tog jag helt enkelt cd-spelaren i händerna och ruskade runt den. Misshandel. Eller kanske inte riktigt, men nästan. Sen spelade den snällt skivan. Frågan är om det inte är misshandel. Ruskandet har trots allt pågått sen 6 augusti. Fast den misshandlar mina öron med sitt ständiga sprakande.

Min kära vän Astrid ringde för en stund sedan. Bilderna på mig till hennes projektarbete hade blivit totalsågade. Jag tycker i alla fall att de är bra. Bläää. Ingenting är nog. Ingenting räcker.

Hinner dessuton inte träna ikväll. Tragiskt som bara den. Jag kommer bli tjock och deprimerad och arbetslös och aldrig komma ur sängen. Det är i alla fall det bästa argumentet för att inte plugga fysik.

Wild creatures

Det bor något i mitt huvud. Har gått och fundera på det en stund nu, och faktiskt kommit fram till vad det är. Det är ett metallband. Ett riktigt hårt, svart och brutalt metallband. Fast de är inte så där purunga, färska och hungriga. De är snarare typ 53 och ett halvt och går på mindre än halvfart. Och jag vill inte ha mer tårta. Mitt föråldrarde metallband till bakishjärna hajjar alldeles för långsamt att det räcker.




Åh. Tårta. Åh. Tårta. Åh. Tårta.



Hata tårta.



Aldrig mer äta tårta.

Helgskinkan är, tyvärr, slut

Jag har bara käkat två smörgåsar och lite fil idag, fryser om tårna, är likblek i ansiktet, men ändå lite hoppfull. Världens bästa dag att jobba på idag faktiskt! För det första sjukt bra betalt (dubbelt upp hela dagen!). För det andra är det söndag på en lördag. Folk bojkottar blandfärsen och köper innanlår i bit och oxfilé. Eller helt har de nog inte bojkottat färsen. Fick ju trots allt spendera en timma i kylrummet tillsammans med min evigt trogna partner köttkvarnen. Därav fryser jag om tårna och är likblek i ansiktet. Orkade dessutom inte göra matlåda till jobbet och mikrovågsmat är sjukt äckligt, därför blev det två smörgåsar. Laddar inför the big släktkalas ikväll. Mamma har bullat upp med massor av mat som vanligt. Anledning: Mini me fyller år imorgon. Och det är faktiskt lördag idag, även om det är söndag. Jag ska ut. Fast jag ska sluta hoppas, det funkar liksom aldrig. Ut ska jag i alla fall. Nä, nu ska jag sanera mig från diverse slaktavfall och andra avlagringar. Visst låter mitt jobb skoj? Välbetalt Johanna, välbetalt. (Döööööda kossorna, döööööda Johanna). Usch.

Språkpolisen

Jag. Glömde. Kråksprark. Te med måsbajs ovanpå. Ni bry er?
Jag inte bry mig.

Syntlugg goes papperskorg

Hade jag haft rakt hår hade jag klippt en inihelvetes extrem frisyr. Typ syntlugg med ultrakort i nacken. Nu råkar mitt hår oftast agera som dockan i Kalles Ankas jul. Ordet fukt räcker för att det ska fatta vinken och bilda ett stötdämpande fluff. Bitter? Nej då. Inte alls.

Ursäkta mig. Jag blev ytlig. Ska bara gå och snyta ut det.

(Fräs).


Så där. Tillbaka igen. Är på ett storstilat humör. Då lyssnar man på Jeremiha, U2 och kent. Pampigt.

Te?

Var ute och gick med våran odrägliga, men väldigt godhjärtade, jakthund Dino innan. En enorm jättemåne gjorde allt ljust som i en fantasybok. Typiskt att kameran rymmt med Mini Me till Göteborg. Hennes hopp här i världen. Känns som om jag behövt henne nu. Hon är trots allt som jag. Det är jag och min andra halva tills döden skiljer oss åt. Eller nä. Det finns nog inget som kan skilja oss åt.

Yeah yeah. Själv pluggar man fysik (vi låtsas det i alla fall), stirrar in i ett flämtande litet värmeljus, dricker varm choklad och lyssnar på Ane Brun. Det är skönt att vara för sig själv. Ibland åtminstone.

Anledningen till mitt ständiga drickande av varm choklad är att jag egentligen har komplex för att jag inte dricker kaffe/te. Har gjort envisa försök att lära mig dricka det, åtminstone te. Det går helt enkelt. Smakar bara disktrasa. Euh. Nä, länge leve varm choklad. För övrigt får jag flygvärdinnevibbar av ordet te. Bilden av ett charterflyg fullastat med svettiga svenskar på väg till Islas de Canaria poppar upp i huvudet. Barnfamiljer med en skrikande mamma, en treåring som går lös på inredningen med sin Byggare Bob-hammare och en pappa som har fullt upp att trösta dottern för att godiset tagit slut. Några rader framför sitter ett gäng rödmosiga herrar och dricker whisky. Och så sitter det några utslängda tonåringar och suckar över att deras päron är pinsamma. Men flygvärdinnan ser lika glad ut varje gång man inte vill ha te. Trots att hon frågat alla de 243 passagerarna innan.
- Te?
- Te?
- Önskas te?

Appropå att liksom.

Paljetter

Följande typ av konversation kan bara uppkomma mellan två småtrötta och lätt uttåkade filurer vid namn Johanna och Hedda.

Smält vaniljglass

Västkustsnö förtjänar inte namnet snö. Snö är fluffigt. Västkustsnö är äckelpäckelvattnig, ytterst kompakt, hal och mest smutsbrun. Sörja är rätta ordet.

Ambitiös vs. Kreativ

Jag är så trött på det innan jag ens försökt. Det enda jag funderar på just nu är framtiden. Hur det kommer bli, hur bra det kommer bli. Det jag gör just nu gör jag inte för att jag vill det, utan bara för att det "lägger en så bra grund för framtiden". My ass.

Det enda som håller mig vid liv just nu är hoppet om någonting. Hoppet om att kunna bli någonting jag tycker är kul. Om det sen är psykolog, rockstjärna, fotograf, beteendevetare, webdesigner, projektledare eller musikläggare på P3, det vet jag inte. Något av det där blir det i alla fall. Som det ser ut nu. Fast just nu ser det faktiskt mest ut som om jag sitter fast med båda fötterna i Fysik B. Naturvetenskap kan ta och slänga sig i väggen. Det värsta är att jag fortfarande satsar. Inte för att jag brinner för naturvetenskap, utan för att jag brinner för det som kommer efteråt. Åh, så underbart. Eller näe. Kanske inte.

Det värsta är att jag har höstlov. Matchen Ambitiösa Johanna vs. Kreativa Johanna är en konstig match. Ambitiösa Johanna mår bara bra då Kreativa Johanna vinner. Däremot verkar Ambitiösa Johanna har övertygat Kreativa Johanna att lämna walk over. Knep. Tillbaka till miniräknare und rörelsemängd.

Det där med radio verkar inte så dumt.