Sunday in the sun

För att citera Astrid: "Livet är lite som att åka traktor på ettans växel". Idag var nästan en ännu bättre dag än igår. Sjukt spontana saker blir alltid de bästa. Som att köra traktor på ettans växel bara för att man inte vet hur växellådan fungerar. Eller när man bara sticker iväg och lägger sig på en brygga och filosoferar. Livskvalité är nog dagens ord. Det funkar faktiskt i det här sammanhanget. Annars tenderar det att dyka upp som ett av SPI:s slagord när det gäller äldreomsorgen.

Den blåa lilla traktorn rullar vidare. Man vet inte riktigt hur färden kommer sluta. Kanske kör man i diket, men för det mesta kommer man upp med lite hjälp. Färden går aldrig riktigt rakt fram, snarare hit och dit. I svängarna kan det kittla lite trevligt i magen, och det är då man vet att man lever.

Söndag

Igår tog jag kort på människor i tajts och suspensoarer. "Heeeej, får jag ta kort på dig?". Lillasysterystern hade nog helst använt sig av en tillfällig fallucka.

Resten av dagen spenderades med Astrid Varggap och hennes projektarbete. Jag är ju så att säga the Projektarbete. Hej egokick! Köra moped i mjukisbyxor, traktorer, regn, elgitarr, Sleazerockare, varm choklad och världens bästa vän. Kan det bli bättre?

Drog oss in mot staden senare på kvällen. Gröna saker är giftiga saker. Fast efter femtielva stycken så bryr man sig inte, då är man bara glad. Man bryr sig inte om att människor tycker att man dansar för yvigt och är konstig. Jag och min indievän är bäst på det. Herrejäklar. Andra människor är verkligen det enda som egentligen räknas.

Grönt gift var det ja. Lite smågiftigt så här på söndagen.

Trötta ögon

Kan undra vad det var med mig i morse... Hade sån fruktansvärd panik över mitt, för tillfället, väldigt korta hår. Det ville liksom inte bli längre hur mycket jag än plattade det. Kunde inte hitta något att ha på mig, trots att hela garderoben svämmar över av kläder. Det slutade med att jag lånade en urgammal gul kjol av lillasystern och satte mitt enorma röda diadem på huvudet för att täcka ångesten. Kul liksom. Kan undra om håret ser trevligare ut om man våfflar det?

Och varför bryr jag mig helt plötsligt så mycket? Ahum. Min personlighet kanske sitter i håret? I och med att det har vissa fluffiga drag så borde jag känna mig aningen tillplattad nu när fluffet är radikalavverkat. Stämmer nog. Vi säger så så länge. Nu ska jag börja släpa grejjor från mitt rum. Orkar inte se de småblommiga rosa taperterna längre. Fram för sjuttiotalsgrönt!

Ey, tuppkam tack!

Att gå till frisören är alltid fruktansvärt nervöst. Senast jag klippte mig var i maj någon gång. Inte så konstigt i och för sig... Hultsfredsvistelsen körde min ekonomi i botten och den återhämtade sig först för 3 dagar sedan. Så nu, när jag äntligen är skulfri, är min vanliga frisör i Kanada. I tre veckor. Bläää och urk och fågelbo och raka av sig håret. Det går liksom inte vänta så länge. Så det var bara till att gå till någon annan. Sjukt läskigt att bara överlåta sitt hår till någon man inte känner. Det konstiga med mig är att jag på något vis peppar alla frisörer att klippa lite till. Det ska ju ändå synas att man klippt sig, annars är det ju onödigt. Står inte ut med tanken att ingen ska se det. Och det blev, jag vad ska man säga.. kort. Jag är en ohyggligt kräsen och jobbig kund.

Sen gick jag till garnaffären och köpte garn till en halsduk. Tanten var så glad att se någon under 60 som stickar att hon helst hade hängt upp mig i skyltfönstret som praktexempel.

Som det kan gå

Det skulle ju varit jag! Någon mening är det säkert med det... Det är väl bara att hoppas antar jag. Om det nu räcker.

Överlistning?

Farväl Falkenberg

Två kompisar sitter och pratar i en biosalong. De planerar flykten, hur de äntligen ska slippa staden. Hur ogärna de vill bo i en stuga jämte en åker tillsammans med en man som jobbar på betongföretaget i trakten. Lite på skämt, lite allvar. De planerar att åka utomlands. Att vara totalt nollad och fri. Sen flyttar de kanske till Göteborg, om de inte får något annat för sig.

Filmen sätter igång. Tror aldrig att jag blivit så här träffad förut. Den säger allt jag vill ha sagt. Hur alla flyr till Göteborg, hur de som blir kvar klandras, om bittra föräldrar, staden som man inte vill se en vinter till i, om begravningar utan rockmusik för att de gamla vill ha det så... Och där, just där, började jag nog gråta en skvätt.

Filmen träffade inte mitt härta, den liksom talat ur det. Och den får mig att tvivla. Lämna eller inte lämna Falkenberg?

Snurraruntas

Grävmaskiner och plattatill-maskiner på det där rödljuset. Släng dit en rondell, nu!

I'm just trying to learn

Våga

Blir lite svårt att hålla sig till ett ämne idag. Ingen som helst röd tråd. Hjärnan är bara ett enda stort trassel av allt, röda trådar, blåa trådar, prickiga trådar, inga trådar alls och en massa annat... Har i alla fall precis kommit fram till att Long gone before daylight kan vara en av världshistoriens bästa plattor. Det är väl det enda jag har på rätsida just nu.

Samtidigt som jag vill att tiden ska gå fruktansvärt fort, så kan jag inte låta bli att snegla på handsbromsen. Jag vill att det ska bli lördag så att jag kan få se honom igen, det kunde även bli nästa onsdag fruktansvärt snart, och varför inte den där helgen i juni då allt är över? Samtidigt är det inte kul att bli gammal och mossig. Jag har fan tantkomplex, trots att jag är 18 år, två månader, 9 timmar och 34 minuter. Kul? Näe. Det är nu de ska vara som bäst, och jag går bara och väntar på att det ska bli bättre. Väntar på att tiden ska gå och att något ska hända. Väntar på att jag äntligen ska göra precis vad jag känner för. Kommer jag någonsin göra det om jag får chansen? Jag hoppas det. Och vad vill jag egentligen?

Ta chanserna.
Inget att förlora, bara vinna.

Visst, men vilka chanser? Ge mig nått som tar mig någonstans! Något måste hända nu, det är liksom dags att ta sig till nästa division. Accelerera lite till och komma över den där muren.