[Ursäkta röran]

Jag bygger om. Ska göra bloggen lite mer stilren. Fixa klart loggan jag haft på gång. Nu ska jag kolla på Hipp hipp och tycka synd om mig själv. Jobba måndag till lördag borde vara förbjudet. Det är det iofs... Och så är det jag som bytat lördag. Men ändå.


Marit Bergman är fortfarande typ bäst.

Snart slut. Nästan i alla fall.

Jag tror jag börjar se slutet. 7 dagar kvar på jobbet. Nästa lördag ska jag ut och fira, för då är det äääntligen över! Nu på lördag blir det lugna gatan. Lägga sig tidigt och bara dricka saft. Fotbollsmatch är liksom prio. Men jag är festsugen. Nu igen... Nä. Man får lägga locket på och kväva mänskligheten lite. Måste nog sova nu. Upp och hoppas tidigt. Wiehoo! Tänk positivt.


Jag älskar att mala blandfärs.


Jag älskar tjatiga kunder.


Och självklart vet jag var grillkorven finns.


Tyvärr är potatisskalarna slut, men jag är trevlig ändå.




Jag ska inte jobba i butik när jag blir stor. Jag får nervösa ryck av alla och får lust att kalla dem för tröga tjockisar. Faktiskt.

Våldsamma tanter

Idag blev jag spöad av en tant. Riktigt mörbultad. Men hallå liksom?!? Jag kan väl inte hjälpa att persikorna är hårda och att hon ska ha kalas i eftermiddag och att hon måste köpa fler bananer bara för att persikorna inte hinner mogna på 3 timmar. Tantjäkeln gick och käkade vindruvor sen och smaskade högljutt, bara för att hämnas. Det är HENNES fel, den där dååååliga sommarjobbarens fel, att persikorna är hårda och inte mjuka. Jag blev i alla fall väldigt paff när den lilla krulliga och bitska (egentligen ganska söta) tanten puttade till mig. Hmpf. Dagens pensionärer.

Ingen himmel räcker till

Peggy Lejonhjärta gör den finaste musiken jag vet. Jävlar ja. För jag är bara så imponerad. Imponerad av livet. Imponerad av hur det svänger hit och dit. Och hög man kan bli av det. Och även om jag är trött och somnade klockan 5 i förrgår då fåglarna började vakna och att jag somnade 3 i natt och har gått upp halv 9 båda dagarna så lever jag. Som bara den. Fredag kväll var det snurra runt på krogarna. Upp och tappa gurka under bilen på ICA. Fest på kvällen med stor grill, piggelindrinkar och ljuva livet. Mina älskade popsnören, naturare och själsfränder. Mitt älskade band. Och flytta till Göteborg. Skaffa ett liv. Starta ett sjukt bra popband a la Hellström/Lejonhjärta/Johansson. Och livet finns. Visst gör det det. Och jag ska köpa en stålsträngad gitarr för pengarna som gudmor sparat. För man ska leva för stunden, det har hon lärt mig. Och ingen himmel räcker till. Vet du vad du vill?

Tjugo i fem, by the water

Indiepop-pojkar kan få mig att dö av förgiftning. För de är så hänsynslöst snygga. Och som jag.

Vadårå...

Jag har blivit gammal. Riktigt gammal. Eller ja, det beror ju på hur man ser det. Nu får jag helt plöstligt köpa folköl (Alla jublar. Sen när är öl gott?). Får även ta körkort, vilket jag gör allt jag orkar. Uppskrivning is da shit. 61 av 65 och jag befäster min mallighet som teoriprivatist. Eller. Lite i alla fall. Jag vet. Jag vet... Sen får man gå på krogen. Det ska jag göra på fredag. Och så får man rösta. Ska jag allt göra det också. Men känner jag mig speciellt vuxen? Näe. Inte någonstans.

Och så blev jag firad lite extra idag. Med gamla kokosbullar. Överallt. Haha liksom.

Födelsedag

Klart bästa födelsedagsmorgonen på.. tja.. 18 år! Just för att jag alltid annars lyckas förutse exakt vad jag ska få i present. Och det är alltid lika spännande. Eller inte. I år var jag till 99% säker på att jag skulle få ett presentkort på en gitarr (eftersom jag råkade ringa när mor befann sig på Törnbloms). Men nä. Paket nr ett trodde jag var en vinflaska. Det var kylvätska. Sedan blev det en tvättsvamp. Och en till. Och en till. (Varför fattade jag inte redan här?) Och en till. Och en till. Och låsmedel. Och en wunderbaum. Fick även den där bandhandboken jag önskat mig. Och ett diadem. Och en bil.


Fatta!!! En alldeles egen BIL! Har fortfarande inte sett den. Men det är en blå golf. Skruttig. Liten. Underbar. Den ska bara gå igenom besiktningen (hrm), sen så! Och så ska jag fixa det där... Uppskrivning eller vad det heter.

Snart

Okej. Delvis panik, delvis lättnad. Vill jag bli vuxen? Har nog inget val. Bara ett par minuter kvar, sen finns det ingen återvändo. Det ska skrivas ett nytt kapitel, som förhoppningsvis blir jäkligt bra. Får man önska sig lite kärlek, underbara vänner och ett lyckligt liv? Jag har en del, men jag tror resten finns där. Mindre än en timma härifrån.

Det

Tänk er att ni sitter på en sten. Det är bara tomt. Det ösregnar. Kläderna klibbar fast. Kallt. Tyst. Ensamt. Fruktansvärt ensamt.


Ensamheten är rätt skön. Fast bara om man får vara ensam i fred. Alltid finns det någon som gnager på samvetet. Ditt fel. Du är dum.


När fan ska jag inse att jag bara är en människa? En liten prick som av någon anledning fått ett medvetande. En liten prick som gör allt för att livet ska bli så där fluffigt och trevligt som man tror att det ska bli. Men det blir det inte.






Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej


Men ingen, ingen, ingen hör...





På måndag är jag 18 år. Rymma? Jo, det finns funderingar. Herregud. Hjärtat talar nog sant. Det finns något större där ute. Det och jag.

Tändsticka i världsrymden

Hela veckan har det varit hjärtat i halsgropen. Hela veckan mest bara robot robot. Invanda mönster. Utåt tror folk att jag håller på att förgås. Kanske är det så, kanske inte. Men det finns en liten gnista, en liten liten tändsticka i världsrymden.


Utsidan gör en sak. Slänger sig hejdlöst in i och väcker förhoppningar hos folk. Stackars satar, det måste göra ont. Utsidan är mjuk, men fruktansvärt hjärtlös. Hjärtat är någon helt annanstans... Skickat på evighetsposten till någon. Frågan är bara när evigheten tar slut. Och skulle det vara så att den inte tar slut, så lär hjärtat kastas hit och dit med den gula postbilen för alltid.


Kanske har jag hittat vad jag letar efter. Kanske. Det gäller bara för postbilen att hitta dit.